Stabby Allé 7A. Här växte Organismen upp, med Stabbyskogen ett stenkast bort.
Pizzeria Arom i Luthagen var en gång kvarterets livsmedelsbutik, förklarar stans mest ikoniske rappare över en lunchpizza med ananas.
– Det här är ju gamla Vivo, vi sitter i det som var fruktdisken. På gården här innanför är jag uppvuxen, säger Johan ”Organismen” Hellqvist.
Där ligger Stabby Allé 7A, navet i den täta nostalgiska väv som utgör Organismens nya album ”Stjärnfall över Stabbyskogen”.
Det fångar känslan av att vara barn på 1980-talet. Sommarlov i 2 000 dagar, hyra kioskens alla videofilmer, smygröka i skogen och dra runt på cyklar som sannolikt skulle sluta sina dagar djupt nere i Fyrisån.
Hit kom också stora delar av den svenska hiphopeliten och hälsade på Organismen, vars föräldrahem på Stabby Allé blev en mötesplats.
”Vill att du ska se precis var jag kommer från”, rappar Organismen och tar lyssnaren tillbaka till de platser som format honom. Familjen Hellqvist flyttade från Gottsunda till Stabby i bortre Luthagen när han bara var några år.
Delvis skildrar han en försvunnen stadsdel.
– På 80- och 90-talet var Luthagen fullt av små butiker. Samtidigt kändes det som vischan. Vi bodde bara 15–20 minuters promenad från staden men den tog slut här, sedan var det bara åkrar och skog. Efter järnvägen fanns ingenting. Vi som bodde här kände oss inte som stadsungar.
Mitt på omslaget av Organismens "Stjärnfall över Stabbyskogen" syns hans mamma Lena och pappa Pelle. Albumtiteln kommer från en låt av Louis Armstrong och Ella Fitzgerald, ”Stars fell on Alabama”. "Min tjej brukar lyssna på den. 'Tjusig titel', tänkte jag", säger Johan "Organismen" Hellqvist.
Albumomslaget med Organismen, hans bror och deras föräldrar är skapat av Logophobia, också från Luthagen. Han har även gjort alla albumets beats. ”Vi har inte vuxit upp tillsammans för han är sju år yngre än jag, men när vi rör oss i Stabby nu kan vi peka på samma träd och klippor som vi klättrat på som barn”, säger Organismen.
Skivomslaget sätter tonen. Ett stjärngnistrande 80-talskollage av foton på Organismen som barn. Som täljer en pinne, viftar med leksaksvapen, kramar lillebrorsan. Och i mitten två unga föräldrar: Pelle och Lena Hellqvist – hans pappa och mamma.
– Det här albumet har fått växa fram. Ju äldre man blir, ju mer slutar man bry sig om vad som verkar coolt.
Albumet är det mest konceptuella och genomarbetade han gjort.
– Jag sa till min bästa polare, Lönn, när albumet släpptes att ”nu är vår plats förevigad”. Nu finns Stabby för evigt.
"Där bodde DJ Akilles, därborta Afasi och ett par hus bort Filthy". I samma grannskap växte flera av stans och hela landets främsta hiphopartister upp.
Uppsalaskildringen är minst sagt målande. Mängder av platser nämns, med utgångspunkt i de kvarter där han rörde sig som barn – och skogen förstås.
– Stabbyskogen var platsen där man åkte pulka, gick till skolan, gömde ölburkar. Sedan platsen där man blev gammal och motionerade. Jag har spenderat så mycket tid i Stabbyskogen, det blev en fristad.
Arbetet med albumet påbörjades redan 2022. När det i början av 2024 var så gott som klart drabbades han av en stor sorg.
– Mamma gick bort, över en natt. Brusten aorta. Jag var hemma hos henne och farsan på alla hjärtans dag. Innan jag gick därifrån så sa jag till henne att "fan kom hit, vem vet liksom". Och så pussade jag henne och sade till henne att jag älskar henne. Det blev sista gången vi sågs.
Han hade precis lämnat in albumet på mastring.
– 14 dagar senare fick jag tillbaka det och då lät det helt annorlunda för mig. Jag hade ju pratat om mamma flera gånger på albumet. Det var surrealistiskt. Nästan som ett bevis för att tiden inte är linjär. Som att Johan i dåtiden skickade ett budskap till Johan i framtiden, eller tvärtom. Jag hörde nya saker i låtarna.
De blev en påminnelse om de vackra stunderna i livet.
– Jag hade inte kunnat göra det efter att mamma hade gått bort. Då hade det blivit ett sorgealbum.
Varje vecka tar han minst någon promenerad i Stabbyskogen. "Fick jag välja så vill jag bara vara hemma eller i skogen", säger Organismen
"Stjärnfall över Stabbyskogen" kretsar snarare kring att bli vuxen och sakna barndomen. Samtidigt som att det liksom i "Stand by me" och många andra barndomsskildringar faller en mörk skugga över minnesbilderna av barn på sorglösa äventyr.
– I backspegeln kan det se ut som att man hade allt. Men man kanske inte förstod det när det begav sig liksom. Och att allt var inte nödvändigtvis guld. Bara äppelträd och sena sommarkvällar.
Han slår ut med armarna.
– Men jag är knappast den första att fylla 40 och börja romantisera hur det var när man var liten. Alla börjar prata om hur det var förr i tiden. Och det var säkert inte alls bättre. Det var säkert helt värdelöst. Och det fanns ingenting att göra. Man minns de bra stunderna. Inte tristessen.
Själv började jag samla på serietidningar från barndomen, känner du igen den jakten på gamla kickar?
– Exakt. Jag köpte gamla herrparfymer från 80-talet, som luktade som min pappas kompisar luktade.
Organismen kan leva på musiken (”överleva”, säger han själv, och lägger till ”jag dör inte”.) tack vare sina mest trogna fans. De kallar sig ”Kulten” och bidrar till att finansiera hans skapande genom crowdfunding-tjänsten Patreon. ”Utan dem hade jag slutat med musiken, då hade det inte varit värt det”.
Någonting du rappar är att en del av dig "dog med McDonalds på Dragarbrunn", hur menar du då?
– Det känns som att Uppsala inte blev detsamma efter det. Samtidigt som McDonalds försvann (från S:t Persgallerian, år 2007, reds anm) så började folk flytta från stan. Till Stockholm eller Oslo eller någon annanstans.
Men Organismen bor kvar i Luthagen, bara ett par kvarter från uppväxtadressen.
– Jag är jävligt hemkär överhuvudtaget. Jag gillar att vara hemma i min lägenhet och bara vara hemma. Fick jag välja så vill jag bara vara hemma eller i skogen.