Lena Willemark i studion i Hägersten söder om Stockholm. Skivan som hon gör ihop med Ale Möller släpps i september.
Lena Willemark svarar med andan i halsen. Det är knappt att vi hinner med några hälsningsfraser.
– Jag kom precis med tåget från Stockholm. Jag somnade på tåget och vaknade efter att vi stannat i Uppsala så jag kastade mig av och sprang till bussen när jag kom på: violan! Den låg kvar på tåget!
Sångerskan, riksspelmannen och kompositören Lena Willemark har blivit Uppsalabo, hon flyttade hit i oktober förra året. Anledningen till tågresan på förmiddagen samma dag som UNT intervjuar henne, är att hon håller på att spela in ett nytt album tillsammans med parhästen, multimusikern Ale Möller. Skivan som släpps i september innehåller både traditionellt och nykomponerat material.
– Det känns som en väldigt filmisk platta. Den befinner sig i folkmusikvärlden men i en nutid kan man säga, det är ingen nostalgisk tillbakablick utan en "Yes! Nu skapar vi det här!-platta". Det ger frihet, ett vårdande om melodin och ett stort landskap för vår erfarenhet och nyfikenhet, säger hon.
Musikern Ale Möller och Lena Willemark har spelat och komponerat mycket ihop. Tillsammans med Per Gudmundson hade de folkmusikgruppen Frifot som blev känd även i Japan och USA.
Lena Willemark är bördig från Älvdalen där hon har fäbodar kvar som sommarvisten. Hon har bott på många ställen genom livet, senast i Stockholms skärgård men en skilsmässa blev starten på ett uppbrott. I Uppsala har hon sin syster, goda vänner och en hel del kolleger.
– Jag har spelat mycket och vistats mycket här. Jag gillar staden för att man kan gå överallt, den är tillräckligt stor för att ha allt man önskar sig i en stad men också tillräckligt liten för att man ska få småstadskänslan och det är lätt att ta sig ut på utflykter. Det är ingen soffkänsla i Uppsala, det är en levande stad, säger hon.
Mikael Marin, Olov Johansson och Roger Tallroth utgjorde i 31 år trion Väsen, som i dag är en duo. Alla tre, plus gitarristen Mats Bergström, är Uppsalamusiker som Lena Willemark spelat och fortfarande spelar mycket med.
Så var det violan.
Lena Willemark vände och sprang "som en jädra tokdåre" tillbaka till tåget som stod kvar på perrongen och ropade: "Jag har glömt violan! Jag har glömt min viioolaa!"
– Konduktören var så snäll att hon höll tåget, jag kunde gå in och hämta den fast tåget skulle gått för typ två minuter sedan. Jag är fortfarande alldeles darrig.
Violan, specialbeställd av en belgisk instrumentbyggare, har hon haft i snart 30 år. Hon pratar om den som en förälskelse, en symbios.
– Den är mig väldigt, väldigt kär och det handlar om soundet. Jag lirar både fiol och viola men jag är mest sångerska och det spelar roll. Sången går in i instrumentet och instrumentet går tillbaka till sången, den symbiosen blir starkare ju längre man har haft ett instrument. Vi hör samman rent känslomässigt och mentalt, säger Lena Willemark.
Uppsalas musik- och kulturliv har Lena Willemark inte hunnit med att dyka ner i, hon har haft fullt upp med annat efter flytten. Hon säger att "Det känns levande och spännande att ta del av musiklivet och att utforska nya spelkamrater".