Ingen kan påstå att det vimlar av välkända artister med originalitet i Melodifestivalen. År efter år fylls deltävlingarna av en säregen blandning av okända förmågor som får sina tre minuter i strålkastarljuset. Med några undantag är det faktiskt så det ser ut. Även i år.
Situationen påminner om de där majveckorna när Tre Kronor spelar hockey-VM i försommarvärme i Centraleuropa. De bästa spelarna finns i Nordamerika och är inte tillgängliga. Förbundskaptenen tvingas söka långt ner i näringskedjan för att få ihop en trupp.
Ändå blåser vi i media, med god hjälp av de lojala schlagerfansen, upp den kvalitetsmässigt lika tveksamma Melloballongen så mycket det bara går. Christer Björkman tillträder och Christer Björkman avgår, men ballongjäveln är förbluffande stark och vägrar spricka eller ens pysa. Och tittarsiffrorna är stabilt höga.
För det handlar ju om modern lägerelds-tv som "alla" tittar på. Massor av fluff, lull-lull, speedade programledare, tokiga mellanakter – extra allt på bredden och tvären.
Cynikern i mig misstänker att SVT gör allt i sin makt för att flytta fokus från det som borde vara kärnan: låtarna och artisteriet. Skademinimering med andra ord. Eller "bra tv" som den riktigt cyniska termen lyder.
Till sist: Snittbidraget i Mello är – diplomatiskt uttryckt – inget under av genialitet sett till text och melodi. Ändå krävs numera ofta fyra–sex låtskrivare för att få till det. Bara en sån sak.