Orangeriet i Botaniska trädgården har en fantastisk akustik för sång tycker Lill Lindfors.
Hon kommer nedför trappan från Botaniska trädgårdens orangeri och ler med hela kroppen. Med munnen såklart, men allra främst med ögonen. Hennes ögon glittrar, det är en klyscha, jag vet, men det finns inget annat ord för att beskriva just Lill Lindfors leende. Det är varmt, glatt och känns fullständigt äkta.
– Glädje och humor kortar avståndet till människor. Det är viktigt, det signalerar självdistans, säger hon.
Lill Lindfors har besökt Uppsala "väldigt många gånger". Tillsammans med Anders Linder underhöll hon på nationerna.
– Uppsala känner jag som nästgårds. Jag gick fortfarande på gymnasiet när jag började sjunga med Anders Linder och hans band Jumping Jacks i början av 60-talet.
Det blåser lite kallt, men vi sitter i lä på en parkbänk med trädgården framför oss och gör intervjun då hennes mobil ringer.
– Vänta, vänta lite, det är mitt barnbarn. Då måste jag ringa tillbaka, säger hon och koncentrerar sig på sin 18-åring. "Jag kommer hem på eftermiddagen, vid fyratiden, då kan du få den. ... Fick du någon koll på nycklarna? ... Slarvmoster!"
När mobilen glider ner i väskan igen ler hon stort och säger:
– Jag tycker det är fantastiskt, det är andra tider nu! Jag lånade aldrig kläder av min mamma, men när jag och barnbarnet var ute i går och åt middag tillsammans, sa hon: "Åh mormor, vilken himla snygg jacka du har". Nu ringde hon och frågade om hon fick låna den, säger mormor Lindfors.
Lill Lindfors och Anders Linder på Norrlandia, Norrlands studentnation. Året var 1965.
Hon är tacksam över sin drygt 60 år långa karriär och säger att hon "getts möjlighet" att göra olika saker; konserter tillsammans med symfoniorkestrar, Karl Gerhard, revy, kabaré, Masken Max i Hylands hörna, Berns, After Dark, kompositör, UNICEF-ambassadör ...
– Det har varit medvetet. Det håller inte att bara ha tre hitlåtar under 60 år. Och, det är roligt att bredda sig, jag är nyfiken. Jag har också varit inbjuden solist till Orphei Drängar, OD, och belönades med en fin plakett. Det knöt an till min pappa som var körsångare, och var betydelsefullt för mig.
Att vara i god fysisk form är ett av hennes viktigaste råd för en 60-årig karriär.
– Om man ska hålla gäller det att man sköter sig och inte slarvar. Men slarvat har jag också säkert gjort, man ska inte vara så kaxig. (skratt) Under många år tog jag lektioner i jazzdans för Walter Nicks. Det passade mig. Jag gillar att vara fysisk, jag gjorde Anita i Westside story, då står man inte stilla.
Lill Lindfors och Owe Thörnqvist på Norrlandia, Norrlands studentnation, 1965.
Owe Thörnqvist är en Uppsalaartist som hon arbetat med. Han skrev den första kabarétexten till Lill Lindfors på melodin till "Du är den ende".
– Vi gjorde kabaré tillsammans på Hamburger börs. Han är kvick och skicklig och skrev väldigt bra texter till mig. Bland annat en kommentar till att alla åkte på charterresor, den hette "Fröken Anderssons vittnesbörd".
Lill Lindfors citerar, som hon gör flera gånger under intervjun, flera rader ur sången: Käraste systrar som kommer från Sverige, visst sjutton kan Spaniens sol eder färg ge, man ligger på stranden och sover en kvart, när man vaknar kan till och med själen va svart.
Hon har i en tv-intervju blivit kallad powerkvinna. Själv beskriver hon sig hellre som lösningsinriktad oftast med vänlighet men det finns tillfällen då Lill Lindfors blir vresig. Det gäller dålig behandling av andra människor, framförallt barn och äldre. Hon jobbar med ett initiativ taget av den i år bortgångna läkaren och forskaren Barbro Westerholm, "Ensamhetskommissionen".
– Hon gav mig en idé till en sång, "Tid att älska", om att även "årsrika" människor har ett kärleksliv. I Sverige är man gammal när man är 50, då får man inga nya jobb. Det tycker jag är trist och brist på respekt, även om jag inte råkat ut för det själv. Man måste prata mer om mänskors sårbarhet. Jag önskar att man hade mer drama i skolan. När man måste sätta sig in i andras känslor och ta dem till sig ökar också förståelsen för andra människor, säger hon.
Uppsalafotografen Johan Wahlgren förevigar Lill Lindfors och Aron Eriksson-Aras i orangeriet.
15 juni står hon på scen i Botan, med finns även Aron Eriksson-Aras, förra årets Talangvinnare och elev i Uppsala musikklasser.
Lill Lindfors ger honom ett råd inför konserten:
– Om man ser till koncentrationen i ansiktet, så här, helt dött, säger hon och visar honom ett leende som inte når ögonen, innan hon fortsätter:
– Men om jag tittar på dig med ..., säger Lill Lindfors och knäpper till lite med tungan mot gommen samtidigt som ögonen nås av det berömda glittret.
– Det tar jag med mig, säger tolvåriga Aron.