Hans tycker att det är peppande att ha fått in en ny trummis. "Kanske måste man få in nytt blod ibland", säger han om nykomlingen Darby Todd som ersatt Morgan Ågren på nya plattan "Urskog".
Nästa år är det 50 år sedan Kaipa bildades. Händer det något då?
– Njae, inget särskilt.
Du kanske inte är så mycket för jubileum?
– Nej det vet jag inte riktigt. Det är ganska ointressant för mig att konstatera att det gått en viss tid.
Hans Lundin och jag promenerar längs Frodeparken, som inte är så frodig som vi hoppades på. En kylig vind drar kring öronen. Vi har gått hit för att fotografera, i jakt på något grönt helt enkelt, med anledning av att det nysläppta fjortonde studioalbumet heter ”Urskog”.
En titel som känns ganska självklar i det universum som klaviaturisten Lundin har byggt upp med bandet Kaipa sedan 1973. Progressive rock som möter fusion och folkmusik längs vägen och har – enligt inbitna fans över de mest skilda delar av världen – en närmast trolsk förmåga att fånga lyssnaren, såsom orörd natur kan få oss att känna oss andäktiga.
– Urskogen är hjärtat i den nordiska naturen. Det kommer mycket idéer när jag är i naturen, inte när jag går ned till city och försöker ta mig över gatan bland alla bilar.
Det är nog inte någon som känner igen honom. Men när han traskade runt i stan i mitten på 1960-talet var det desto fler.
Hans Lundins musikäventyr startade 1964 med bandet S:t Michael Sect.
– Jag tänkte på det när jag gick hit. Hur många av de musiker som var i gång då är aktiva i dag, och skriver och släpper ny musik, som jag gör?
Han nämner Benny Andersson, som är "i en klass för sig" och en del andra namn. Men konstaterar att de flesta lever på gamla meriter.
– Man börjar tänka att åren går, och att det egentligen är lite unikt det här.
För Hans Lundin har inte en tanke på att lägga av eller trappa ned.
– Jag har gjort en massa intervjuer nu i sambandet med släppet. Alla frågar, vad händer efter det här då? Jag brukar säga att det här kanske är den sista plattan. Men det har jag sagt i 10–20 år ... För det är inget självändamål att göra skivor. Antingen kommer det något kreativt ur en, som jag måste göra något av, en melodi eller så. Den här kreativa förmågan är fantastisk, men jag förväntar mig inte att den ska finnas i framtiden. Jag har ingen aning, det kanske är sista skivan, framtiden får utvisa. Men ofta är det så att det bubblar upp nya små idéer.
Han säger att han aldrig sitter ner och tänker att han ska komponera något utan att han litar på sitt "inre musikaliska universum".
– Ofta är det vid morgonkaffet, det börjar veva runt några toner, säger han och gör cirkelrörelser med pekfingret mot huvudet och ler.
Då spelar han direkt in en "sketch" i studion därhemma, som sen kan bli liggande i veckor innan han tar upp den. Det kan sluta med att det blir en kortare sång, eller en tjugominuterslåt.
– Det beror på. Man kan jämföra med en författare som bara sätter sig och skriver, denne kanske inte vet om det ska bli en novell eller en tegelsten.
Kaipa har ända sedan debuten 1975 placerats in i progressive rock-facket, alternativt symfonirock. Långa, svepande och intrikata låtar där experimentalismen frodas. Men Hans Lundin är inte så förtjust i det hela.
– Jag gillar inte etiketter, men världen över kallas den här typen av musik progressive rock. Det finns ju drag av folkmusik hos oss, men där blir vi inte godkända. Det ska vara knätofs och sånt. Men visst, man måste ju ha en etikett för att kunna sorteras, även om jag helst slipper.
Men han har själv delat in plattor i fack i flera decennier. Han startade klassiska affären Musikörat tillsammans med Peter Ericson och drev den i 30 år, "den lades ned exakt på dagen".
***
Men när allt började var det inte ens egna låtar som gällde. Där, i början på 1960-talet, mitt i popexplosionen som svepte över landet, var det covers som spelades.
– Det fanns ett band i varje kvarter. Vi hade en del egna låtar, men de flesta ville att man skulle sjunga andras. Vi körde med Zombies och Moody Blues, alla andra bara spelade Stones och Beatles.
S:t Michael Sect på trappan nedanför Skaris i Graneberg, 1965: Lars Jardemyr, Jan-Olof Wallin, Tomas Frisk, Hans-Olof Eriksson, Hans Lundin.
På Sveriges radio fick han och andra unga törstande inte mycket popmusik sig till livs. Det var bara att ratta in Radio Luxemburg för att få höra hitsen. Hans hade gått på pianoskola och försökt lära sig klassiskt ("Det var hur tråkigt som helst"), men lyssnade intensivt och satte sig sedan vid pianot för att försöka ta ut låtarna.
På den tiden fanns det spelställen överallt i Uppsala.
– Vi gjorde en turné på Uppsalas fritidsgårdar -64. Det var inget inträde och alltid en massa folk, en härlig öppenhet på den tiden. Ett par år senare, i tennishallen vid stadsträdgården, fanns Gloryland. Där var det var popgalor hela tiden, och vi fick chansen att spela jämsides med idoler som just Zombies. Men när vi spelade samma kväll som Moody Blues på Borgen kom vi fram till att vi kanske inte skulle spela några Moody-covers just den kvällen, hehe.
Efter S:t Michael Sect, som på sluttampen bytte namn till San Michael's och hann göra två album med eget material, lades grunden till Kaipa. Hans hade hört Merit Hemmingsson använda hammondorgel till folkmusik och blivit tagen. Han lyssnade även på band som holländska Ekseption som spelade Bach i popform och Vanilla Fudge som vände upp och ned på Supremes- och Beatleslåtar och trollade fram tung rock med mycket hammond.
– När vi startade Kaipa var det inspirerande, att man kunde göra så.
Bandet bestod av Hans, Ingemar Bergman, Tomas Eriksson och nye Roine Stolt. Idel ädel adel inom Uppsalamusiken. De fick kontrakt med storbolaget Decca.
Kaipa spelar på Gärdesfesten 1974.
Det föll inte i god jord hos den rådande andan i Musiksverige, de som lystrade till progressivitet med två g – proggen.
– Vi var kommersiella svin enligt Tommy Rander och andra höjdare.
Till saken hör att bandet först vänt sig till MNW och Silence, proggrörelsens flaggskepp, men att de nobbats.
– Det är bra, sade de. "Men ni har för allmängiltiga texter, ni måste ta ställning." Då drog vi i nödbromsen direkt.
***
Kaipas debut spelades in sommaren 1975. I december släpptes den i Skandinavien och blev en succé, försäljningen gick upp till 10 000 ex. Uppföljaren "Inget nytt under solen" kom året därpå med än mer komplext material. Öppningslåten "Skenet bedrar" klockar in på 21 minuter.
Tredje plattan, "Solo", kom 1978. Efter en tuff period tog bandet sedan en paus. Men när de återgrupperades i början av året efter var slitningarna tydliga.
– Jag kände mig som om jag var kompmusiker i mitt eget band, säger Hans om perioden.
Roine Stolt och Mats Lindberg lämnade bandet. Det blev ändå två plattor till innan bandet lades på is i knappt 20 år innan Stolt och Lundin återförenades i en ny sättning och fas två i bandets historia startade.
***
Men nu är alltså 14:e albumet släppt. Det är sedan länge bara Hans kvar från förr. Roine Stolt lämnade igen 2005.
– Vi har lärt oss att vi båda har väldigt starka viljor. Vi är båda oerhört kreativa, men det börjar skava när vi jobbar ihop. Så Roine och jag har kommit fram till att vi inte ska det, men vi är fortsatt jättebra kompisar.
Bandet i dag består av Aleena Gibson, Jonas Reingold och Patrik Lundström som varit med sedan återstarten, samt gitarristen Per Nilsson och nya trummisen Darby Todd.
Kaipa 2022: Per Nilsson, Jonas Reingold, Darby Todd, Aleena Gibson, Hans Lundin, Patrik Lundström.
– Det är musiken som förenar, musiken talar ett språk, och där är ålder ointressant.
Medlemmarna är spridda över världen. Men det är givetvis alltjämt i Uppsala bandet har sitt hjärta.
Varför har Uppsala varit en så bra grogrund för den här typen av musik?
– Det är ringar på vattnet från det vi skapade. Det är unikt att en stad i Sverige bär på rötterna till två nu legendariska band, som Kaipa och Samla Mammas Manna, säger Hans, utan att utveckla mer än så.
Hans och bandet turnerar inte. Det är inget han saknar.
– Nej, jag känner ingen längtan. Och att få ihop det här sexmannabandet, omöjligt. Jag har ändå varit konstant turnerande musiker 18 år av mitt liv. Det känns som ... kanske de bästa åren av mitt liv, säger han och ser fundersam ut.
Kaipa soundcheckar i Kalix sommaren 1976. Hans Lundin med sin setup.
– Men det var samtidigt jobbigt. Och nu är allt så stort. Höga krav. Jag är ju en gammal man. Nu har band hela team med sig ut, allt står framme, nystämt. Annat var det när vi började, fyra killar i en gammal militärbuss, vi fixade allt själva. Vi spelade för pengar som bara räckte till att fylla upp tanken igen.
Vi har pratat länge. Jag ursäktar mig, men han viftar bort det. Han blev i höstas intervjuad i fyra timmar i sträck, "vi kom dock bara halvvägs" säger han, men menar att det är jättebra att hans gärningar dokumenteras.
Kanske är han ändå inte helt ointresserad av jubileum och andra nostalgiska tilldragelser. Hans egen tungt laddade sajt över Kaipas historia talar motsatt språk.
– Jag är ju som sagt gammal och rätt vad det är så är man död, så är det ju. Då skulle det kännas synd, varför pratade vi inte om allt det här, varför finns inte någon dokumentation? säger han och slår ut med armarna.
Ura Kaipa. Så hette bandet från allra första början. Bild från 1973. Hans Lundin, Thomas Sjöberg, Tomas Eriksson.
– Och tänk så många musiker som har massa foton från förr och sånt. När de går bort så kanske ungarna kommer och städar ur lägenheten och så åker allt i soporna.
***
Vi strosar vidare i solskenet i Frodeparken och letar efter bra fotomiljöer. Vädret är lämpligt, och vi kommer in på att många tycker att Kaipa gör positiv, ljus musik.
– Man blir så glad av er musik, säger de, att den får dem att le, att solen tittar fram när de lyssnar på Kaipa. Det gör mig glad, i en tid när alla försöker vara mörka dystra och negativa. Då känner jag att jag gör något rätt.