Sedan i höstas har det varit en illa dold hemlighet att Katalin Varga bestämt sig för att checka ut vid årsskiftet – efter nästan 40 år som krögare och konsertarrangör i Uppsala.
– Egentligen har det inte så mycket att göra med att jag fyllt 70. Men jag känner att jag kommit till en punkt där jag har åldern emot mig. Drivet och orken som krävs av en företagare i dagens tempo räcker inte riktigt till. Jag känner mig klar med den delen och då är det bäst att lämna över, säger Katalin Varga.
Hon och Elisabeth Agh har slagit sig ned med varsin kaffe vid ett av borden i puben som ännu inte öppnat. Katalin har nyss lämnat köket där hon tillsammans med systern Ari förberett kvällens mat till personalen. Elisabeth har kommit ned från kontoret en trappa upp.
Framför oss har vi en känslosam pratstund om det skifte som nu sker. Att systerdottern tar över är en bra och logisk lösning, tycker Katalin Varga.
– Elisabeth är minst lika duktig som jag var en gång och jag är så otroligt glad att hon vill ta över. Men visst känns det vemodigt när man tänker tillbaka på alla möten med underbara gäster och artister.
De två har varit kompanjoner i många år vid det här laget, och i praktiken är det Elisabeth som lett företaget den senaste tiden, medan Katalin tillbringat mycket tid i köket. Den delen av jobbet tänker Kattis, som hon kallas, inte släppa helt.
– Jag kan ju inte bara ligga hemma och titta upp i taket! Nej, framåt våren ska jag dra igång med luncher i vår nya bar Ktvå tre dagar i veckan, säger Katalin Varga och avslöjar att även moderskeppet Katalin återupptar lunchserveringen.
Maten i all ära, det är som musikställe Katalin satt avtryck i Uppsala sedan mitten på 1980-talet. Det började 1984 med Café Katalin på Svartbäcksgatan och fortsatte 2000 i Godsmagasinet vid Östra station. Nykomlingar, etablerade namn, internationella bokningar, lokala talanger – alla slags artister har stått på Katalins scen.
– Så vill jag att det ska fortsätta. Den enda förändring jag ser framför mig är att det ska bli ännu mer livemusik, framför allt i Jazzbaren. I dag har vi jazzkvällar de flesta torsdagar och bluesklubb på lördagar en gång i månaden. Målet är fler konserter i den lokalen så att den får mer liv, säger Elisabeth Agh.
I övrigt vill hon förvalta sin mosters livsverk. I klartext betyder det att fortsätta odla ställets familjära stämning och upprätthålla de nära banden till gäster, publik och artister. Att musikkrogen betyder mycket för många människor finns det gott om exempel på.
– Vi har haft flera vigslar här inne. Ett par ville gifta sig vid brasan i puben eftersom det var där de hade träffats, ett annat par insisterade på att gifta sig uppe på scenen. De fick som de ville, ler Elisabeth Agh.
Efter många år i branschen är hon medveten om att det också finns en baksida med att driva musikkrog. Arbetspassen blir oftast långa, det kan vara extremt slitigt och motgångar av olika dignitet är oundvikliga. Hennes företrädare har varit med om både toppar och dalar under sina 40 år.
– Tittar man tillbaka så dominerar de ljusa minnena. Herregud, gamla stället blev ju som ett familjeföretag med personal, gäster och artister. Jag fattar inte hur jag orkade jobba hela kvällen, sitta halva natten och dricka rödtjut med amerikanska jazzmusiker och fixa frukost till dem på morgonkvisten. Sen var det ju ingen idé att gå hem eftersom dagens lunch skulle förberedas, säger Katalin Varga.
Ändå säger Kattis att hon ler inombords när hon tänker tillbaka. Det har varit värt varenda sekund av slit tack vare allt hon fått tillbaka.
Fast under den tuffaste perioden av pandemin var leendena en smula ansträngda. Både Elisabeth och Katalin medger att rörelsen var riktigt illa ute.
– Vi hade nått taket för lån hos banken och det såg verkligen inte bra ut. Som tur var fick vi bra stöd av vår hyresvärd Jernhusen plus att alla leverantörer visade stor förståelse, berättar Kattis.
Även den krisen avvärjdes, framför allt tack vare de 13,2 miljoner kronor som Kulturrådet betalade ut i krisstöd 2021. Det gjorde att rörelsen överlevde.
På hösten samma år fick Katalin Varga ett kvitto på att hennes livsgärning varit betydelsefull. Då mottog hon Kungliga musikaliska akademiens finaste medalj för "sin enastående insats som outtröttlig främjare av den levande musiken".