Uppsala kammarorkester plockar upp Beethoven vid tre av vårens konserter med en storslagen final i maj då den femte symfonin i C-moll, mer känd som Ödessymfonin, framförs. Det är en konsert som två av orkesterns konsertmästare, violinisterna Klara Hellgren och Nils-Erik Sparf, ser fram mot.
– Jag minns vilket intryck Beethovens 5:a gjorde på mig som femåring. Därför önskade jag mig den skivan i födelsedagspresent när jag skulle fylla sex år. Men det visade sig att min pappa hade köpt pianokonsert nummer 5, "Kejsarkonserten". Först blev jag väldigt besviken, skrattar Klara Hellgren.
Hon älskar hela symfonin som hon menar rymmer så mycket mer än den välkända och snudd på uttjatade inledningen av första satsen.
Veteranen Nils-Erik Sparf berättar att han faktiskt inte spelat Ödessymfonin mer än ett par gånger under sin långa karriär.
– Det har rört sig om tillfälligheter och tajming, men så har blivit så av någon anledning. Vem vet, nu i maj kanske blir sista gången jag får vara med om 5:an, säger han.
Både Nils-Erik Sparf och Klara Hellgren tillhör också Uppsala kammarsolister, som faktiskt bara har ett stycke av Beethoven på programmet under vårens konserter.
– Det hänger ihop med vi gjorde samtliga Beethovens sena stråkkvartetter redan hösten 2017. Vi tänkte att det kunde vara klokt att tjuvstarta lite med tanke på alla Beethovenkonserter som skulle komma 2020, säger Klara Hellgren.
Hon och Nils-Erik Sparf skattar Beethoven högt bland sina favoritkompositörer. Det gör också kammarorkesterns chefdirigent Rebecca Miller. Men hon går ogärna in i en diskussion om huruvida Beethoven kan ses som den största tonsättaren av alla.
– Jag vägrar att välja ett namn, det vore som att tvingas svara på frågan om vem av mina barn jag sätter främst. Men visst, jag älskar Beethoven och skulle inte kunna tänka mig att leva utan honom. Han finns med mig varje dag, skriver Rebecca Miller i ett mejl till UNT.
Hur skulle du beskriva din relation till Beethoven?
– Jag känner en stor samhörighet med hans verk och uppskattar musikens kompromisslöshet och tydliga karaktär ned i minsta ton. Hans uppfinningsförmåga upplever jag som obegränsad. Beethoven lyckas göra så mycket med små medel, det ser jag som själva definitionen av kreativitet.
Hur är det att dirigera Beethoven?
– Utmaningarna är många och stora. För det första måste man hitta exakt rätt tempo. Lite för långsamt eller lite för snabbt gör att det inte låter bra. Man måste hitta en kontinuerlig och outtröttlig puls men samtidigt vara flexibel. Det gäller också att skapa sig en förståelse för den övergripande strukturen och passa in de små fraserna och uttryckssätten i den. En annan utmaning är att musiken är så välkänd. Det betyder att jag som dirigent måste vara helt trygg i min interpretation så att jag kan övertyga orkestern om hur det ska låta.
Varför föll valet på Ödessymfonin under konserten i maj?
– När jag planerade för Beethovenåret kände jag att den ikoniska 5:an måste bli själva navet för vår satsning. I musiken färdas man från mörker till ljus, precis som i flera andra av Beethovens verk. Den är perfekt både som säsongsavslutning och vårkonsert. Det svåraste är faktiskt inledningen – tystnaden innan orkestern spelar musikhistoriens fyra mest kända toner. Det momentet är ett klassiskt högriskprojekt för en dirigent.