Om det nu var det alltmer tätnande mörkret och kylan som fått någon att komponera kvällens program, eller bara en tillfällighet? Hur som helst så var torsdagskvällens abonnemangsorkester en påminnelse om alltings förgänglighet och livets mörkare sidor. Som tur var gestaltat i en oftast vacker dräkt.
Maurice Ravel försjönk i tankar vid kompositören Francois Couperins grav och skrev ”Le tombeau de Couperin” 1917. Det blev en pianosvit som förutom den tydligt namngivne hyllade de av hans vänners om stupat i det pågående världskriget. Sviten blev bantad till en orkesterversion ett par år senare och den framfördes med bravur och känslighet av ensemblen. Verket har en smärtsam skönhet kombinerad med en lätt espri som lyftes fint.
En trailer i Musikradion denna vecka har lyft påståendet ”att Debussy låter som att man spelar på svarta tangenterna med ena handen och på de vita med den andra, men det fungerar”. Det ligger något i det, även om man som denna kväll valt orkesterversionerna av hans sångcykel ”C’est l’Extase”, med texter av Paul Verlaine. Här hyllas i och för sig utlevelsen men texterna är sorgsna, fint personifierade av både sången hos skickliga Ida Falk Winland och hennes magiskt svarta klänning. Tack för ett som alltid informativt programhäfte med texterna översatta.
Efter paus draperade hon sig i en svepande vit klänning när hon gestaltade den försmådda Susannas svartsjuka i ”E Susanna non vien” ur W A Mozarts ”Figaros Bröllop”, en roll som hon denna säsong spelar på Göteborgsoperan. Här fick hon också chansen att visa sin mer teatrala sida och den vackra musiken var ett lyft ur melankolin trots allt. Ett gästspel som jag gärna ser upprepat i framtiden!
Finske dirigenten Ville Matvejeff fick använda hela sin vältränade plastik och mimik i framförandet av kanske inte så kända österrikiske tonsättaren Franz Schreker. Dennes egen livshistoria var nästan lika dyster som den berättelse av Oscar Wilde som han tonsatt. Det var ingen hit att vara jude i 30-talets tyska länder och han avled i ett slaganfall 1934, året efter att hans musik förbjudits.
Hans ”Der Geburtstag de Infantin” skrevs som en danspantomim. Historien om den bortskämda prinsessan och den intill döden förälskade dvärgen är förstås så tårdrypande det kan bli och gestaltad därefter. Men i instrumental orkesterversion utan dans var det bara att ge upp att se det som en berättelse, jag tappade snabbt bort mig. Men den dramatiska musiken med sina välbalanserade avdelningar fungerade fint ändå.