”Gå upp och pröva dina vingar …” Det är 1950-tal, söndag eftermiddag och tioåriga Gunnel Fagius sitter på mattan framför radiogrammofonen och lyssnar på Allsång på Skansen med Egon Kjerrman. Hon sjunger med förstås, texterna finns ju i senaste numret av Röster i Radio och vardagsrummet där i Norrköping där hon växte upp, blir en scen, ett rum för sång, musik och glädje.
– Jag minns hur fantastiskt det var, hur härligt, som om jag på riktigt sjöng med Sveriges Radios Underhållningsorkester. Och jag minns ljudet av unisona fioler – så fruktansvärt vackert!, säger hon.
Nu sitter vi i ett annat vardagsrum, i Gunnel Fagius hem i Sunnersta i Uppsala. Också det ett rum präglat av musik, med flygeln i centrum och en cembalo vid fönstret. Hyllorna är sprängfyllda av cd-skivor. Ett notställ. Sångböcker. En musikalisk barndom, både hemma och i skolan – ”åh jag hade en körledare som spelade underbart!” – har präglat henne. Musiken är del av hennes kropp och själ, finns där som en grundklang. Ger glädje, men har också varit den röda tråden i ett intensivt och vindlande yrkesliv. Gunnel Fagius har haft en lång rad uppdrag och arbeten: musiklärare, körledare, kyrkomusiker, musikkonsulent, föredragshållare, artikelförfattare, forskningssamordnare. Tre utbildningar har hon också: kantorsexamen i Linköping, fil. mag i musikvetenskap vid Uppsala universitet samt musiklärarutbildning från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Och så har hon sjungit i Uppsala Akademiska Kammarkör i trettio år, och hoppar fortfarande in ibland; ”man tröttnar aldrig!”. Hon säger att hon aldrig haft någon riktig plan för karriären, varit luststyrd, hoppat på olika spännande projekt, både teoretiska och praktiska. En intuitiv väg, alltså. Men, som sagt, hela tiden med en riktning mot musiken, sången och allra mest: barns sång och musicerande.
Och nu har Gunnel Fagius tilldelats Medaljen för Tonkonstens Främjande av Kungl. Musikaliska akademien för sin betydande gärning inom sångens vidsträckta landskap, och då särskilt inriktningen på barn och sång. Något som gör henne stolt och glad.
– Att få den här utmärkelsen kändes oerhört betydelsefullt. Det är en markering – det här fältet är jätteviktigt!
Gunnel Fagius brinner för barns rätt till sång. Hon menar att sången är en viktig del i barnens liv, i den känslomässiga, språkliga och sociala utvecklingen. Barn tycker att det är roligt att sjunga. Att svänga med orden, spontant hitta på en ny slinga, nya rim, nya ord, sången är en kreativ, lustfylld och lärorik process.
– Barn vill sjunga, vill utrycka sig. Det handlar inte om att vara musikalisk eller inte, alla barn har förutsättningar att sjunga. Men vi vuxna måste erbjuda dem miljöer, redskap och resurser för att kunna utvecklas!
Och kunskap, tillägger hon. Om barns röstapparat inte minst. Barns stämband är elastiska och sköra, ännu inte lika starka och hållbara som vuxnas och dessutom kortare. Det betyder att barn har svårt att sjunga låga toner. Och när de ändå tvingas till för låga röstlägen, pressar de luften för hårt mot stämbanden och det kan uppstå knutor och heshet. Det här är kunskap som Gunnel Fagius arbetar hårt för att sprida. Ja, inte bara hon förstås, det är hon noga med att framhålla. Utan i olika gruppkonstellationer, inte minst inom samarbetsprojektet ”Barn och sång” som bildades på Körcentrum vid Uppsala universitet 2002, där Körcentrum, Barn- och ungdomskörförbundet Ung i kör och Rikskonserter bildade en plattform för kunskapsspridning.
– Så viktigt! Det finns ett sådant intresse för sång, och ett sug efter kunskap, säger hon, tar en klunk kaffe och tillägger irriterat:
– Samtidigt skärs det nu ner på musikämnet på lärarutbildningarna. Det är förfärligt, en sådan oförståelse. Lärarna måste förstås få en gedigen kunskap och den finns. Den ska användas, det är själva grunden och förutsättningen för att vår starka sångtradition ska kunna föras vidare, säger hon.
Gunnel Fagius själv har gått i pension. Fast ändå inte riktigt. Till och från finns hon kvar på Körcentrum, är efterfrågad föredragshållare och engagerad i ett EU-projekt om barn och sång. Och när vi ses, kommer hon hemcyklande från att ha spelat orgel på en lunchkonsert i Missionskyrkan, en av hennes tidigare arbetsplatser.
– Jag säger alltid ja till att spela! Jag njuter av att vara medskapare till musiken, till den estetiska upplevelsen. Och jag känner så starkt för att barn i dag ska få möjligheten att hålla på med sång och musik. Bra förutsättningar. Så som jag hade en gång.