Felix Nordgren, Filip Senneby (sittande), Gustav Melin och Colin Berg i Galleriet, som i juni släpper sin debut-EP. En av EP:ns låtar som har inspirerats av en studenttid som snart tar slut är singeln “Jimmy”, en dänga om en “sorgsen man som har kastat bort alla sina drömmar”. “Den handlar ju egentligen om mitt mardrömsscenario. Att allt går skit efter man verkligen satsat på något”, säger Colin Berg.
– Man börjar tänka på hur kul man har haft här i Uppsala och att det är på väg att ta slut. Det speglas i låtarna, säger Filip Senneby, gitarrist.
När Galleriet får frågan hur de skulle beskriva sin musik är svaret rakt: det är svensk pop. Det som får dem att stå ut på den svenska popscenen är att de är just ett band i en tid då soloartisten onekligen är normen. Som ett poppigt band på fem killar med bas i Uppsala finns det en jämförelse som har följt Galleriet sedan starten.
– Vi började ungefär samtidigt som Mares la ner. Vi älskar ju inte att höra den jämförelsen längre. Det är såklart fint. Men vi vill inte bara vara nästa Mares, säger Colin Berg, sångare.
Bandet tar emot i Colins korridorsrum, och det var just Colin Berg som tog initiativet till att bilda Galleriet. Efter en termin av ekonomiprogrammet var han redan trött på plugget, och nära att ge upp.
– Jag tänkte hoppa av. Men jag ångrade mig och körde en termin till, och tänkte att jag då skulle starta ett band för att hitta lite lycka, säger Colin.
Colin träffade först basisten Felix Nordgren på en poolfest i Västerås. Pianisten Gustav Melin och gitarristen Filip Senneby värvades på ett rave i Ekoparken. Sen var det bara att hitta en trummis. Colin bestämde sig för att fråga en nationsaktiv insparksfadder som spelade.
– Han sa “jag har inte tid, men det kom in en spanjor på nationen häromdagen och ville öva på vårt trumset”, säger Colin.
Bandet in sina tidiga demos i Colin Bergs korridorsrum.
Inte långt efter kom samma spanjor på uttagning. Hugo Garcia Ordax var på utbytesår i Sverige, och när han rev av en ösig version av Håkan Hellströms klassiker “Ramlar” var saken bestämd. Hugo har nu flyttat tillbaka till Spanien, men flyger upp till Sverige varje gång det är dags för spelning.
– Det är ju kanske inte en självklar grej att ha en trummis som bor i Spanien. Men vi försökte hitta en ersättningstrummis och det gick bara inte, säger Gustav Melin, pianist.
För Galleriet har scenerna de stod på i studentlivet betytt allt. De första spelningarna skedde på Kalmar Nations öppna scen och på SLU. Att få börja karriären på studentscener menar de har varit ovärderligt.
– I studentlivet blir det så opretentiöst. Folk vill en väl, att man ska lyckas. Vi har alltid känt att folk här är med oss, säger Colin.
“Alla hade hållit på med musik innan, men man släpper ju den drömmen lite när man börjar plugga”, säger Filip om varför bandet grundades. “Jag visste ju inte alls om någon av dem var bra. Men så råkade vi alla vara dugliga”, säger Colin Berg.
Efter en rad spelningar utan släppt musik hade Galleriet byggt upp en hel del hype bland Uppsalas studenter. När debutsingeln släpptes var det killarnas studentnätverk som lyfte låten mot skyarna genom att lyssna och dela. Singeln gick så bra att bandet fångade skivbolaget Universals öron. Killarna medger att de till en början var skeptiska över att kombinera plugget med rockstjärnelivet.
– Det var viktigt för oss alla att kunna fortsätta plugga. Men det har aldrig varit någon press från bolaget med det. De fattar att vi har tenta ibland så det har funkat jättebra, säger Filip.
Samtliga medlemmar i bandet börjar nå slutet av sin studenttid. Då och då uppstår diskussioner om vad som ska hända härnäst, som i vilket snart examinerat kompisgäng som helst. Det som är tydligt är att Galleriet betyder mycket för alla inblandade.
– Det är nog lätt att musiken rinner ut i sanden när man börjar jobba. Alla hade tyckt att det hade varit kul att ge det här ett riktigt försök. Sen vet vi inte exakt vad det innebär än, säger Filip.
I Colin Bergss korridorskök sitter klistermärket stolt. Det är just i korridorer och nationsboenden som Galleriet har samlat sin största fanskara. “Det är fart och energi. Att få spela för så mycket goa människor direkt är få förunnat” säger Filip Senneby om starten på nationscenerna.