Ola Strandberg sträcker över en gitarr med vinröd träkropp och huvudlös hals. Den känns märkligt lätt. Banden sitter i solfjäderform och halsens baksida är kantig i stället för rundad. Jag spelar lite men inser snabbt att instrumentet är helt bortkastat på mina D, A och Em-ackord. Denna sjusträngade skapelse ska förstås sitta i händerna på en teknisk metal-gitarrist eller en jazzvirtuos som kan tillgodogöra sig den extra B-strängen och den ergonomiskt byggda kroppen som är till just för dem som nöter från morgon till kväll.
Och Ola Strandberg har många sådana på sin lista över ”Strandberggitarrister”. Allan Holdsworth, Guthrie Govan, Tosin Abasi och Leah Woodward är bara några av de världsgitarrister som använder sig av Uppsalabons design, som från början byggdes från ax till limpa av honom själv men som i dag produceras i större upplagor utomlands.
– Fröet såddes redan på 90-talet, då jag hade som hobby att bygga gitarrer och arbetade på Musikverkstan. Jag byggde instrument åt lokala musiker, men det var bara en rolig grej, absolut ingen affärsverksamhet, säger han när vi träffas i hans hem och gitarrverkstad i Bärby hage.
Livet kom sedan emellan, som det så vackert heter. Ola Strandberg fick barn, arbetade inom it- och mjukvarubranschen och det dröjde 15 år innan han skulle ta upp gitarrbyggandet igen. Han och familjen hade då precis kommit hem från några års boende i USA, med 80-timmars arbetsveckor och utmattning till följd. När han så småningom hämtade sig och började arbeta vanlig svensk arbetstid upptäckte han att det fanns oceaner av tid över.
– Så kom idén att ta upp gitarrbyggandet igen. Jag hade varit borta ur branschen länge och upptäckte att de delar jag ville ha inte fanns, till exempel huvudlös mekanik. Så det blev en rolig utmaning att själv skapa mekaniken som jag behövde ha till mina gitarrer.
En huvudlös gitarr saknar den del där strängarna brukar sitta fästade med tunga beslag. En sådan gitarr är lättare att göra lätt, balanserad och ergonomisk, det vill säga mer bekväm med mindre belastning för muskler och senor.
– Det finns gitarrbyggare som går in för att göra så ergonomiska gitarrer som möjligt, men det gör också att de ser ut på ett sätt som kanske inte tilltalar så många gitarrister. De blir mer hjälpmedel än faktiskt användbara instrument. Jag försökte hitta en balans mellan en produkt som såg ut på ett sätt så att den kunde bli allmänt accepterad men ändå var ergonomisk.
Men ergonomi, hur rock’n’roll är det egentligen?
– Jag var lite kluven i början. Mina kunder spelade väldigt tung musik, och jag undrade hur mycket jag kunde pusha ergonomivinkeln. Men de som spelar sådan här komplicerad musik övar otroligt mycket och då är belastningsskador ett reellt problem. De musiker som lär sig ett instrument på den här nivån kanske inte heller är de med mest behov av att verka tuffa.
Medan han utvecklade mekaniken bloggade han och la upp bilder, och blev snart kontaktad av andra gitarrbyggare som ville köpa delar. Han hade dock ingen tanke på att det skulle bli en lönsam affärsverksamhet. Så hörde Chris Letchford av sig, gitarrist i det amerikanska metalbandet Scale the Summit. Han hade hört talas om Ola Strandberg och ville beställa en specialbyggd sjusträngad huvudlös gitarr.
– Jag hade flyt, jag kom in i detta precis när intresset för sju- och åttasträngade gitarrer började öka. Ergonomi är väldigt viktig just för den typen av instrument, eftersom de blir tyngre och halsen bredare.
Om det var Chris Letchford som fick det hela att starta så var det Animals as Leaders-gitarristen Tosin Abasi som fick företaget att eskalera. Han och Ola Strandberg träffades på en gitarrmässa och Tosin lade sedan upp ett Youtubeklipp där han går loss på en sjusträngad Strandberggitarr.
– Det var då det verkligen tog fart. Han var en superstjärna redan då, i sitt segment, och nu börjar han bli folkligt stor också.
Sedan i februari i år arbetar Ola Strandberg heltid med sitt företag och har flera anställda. Hans fru Johanna Strandberg sköter administration och i USA finns hans agent och en person som arbetar med sociala medier, en viktig del i marknadsföringen av gitarrerna. Själv bygger han i princip ingenting alls i dag, utan designar gitarrerna med hjälp av ett 3D-program i datorn. Produktionen sker i Umeå och i Sydkorea.
Hur känns det när du ser de stora artisterna spela på gitarrer som du har byggt?
– Det gör det värt allt. Jag har också insett att jag ser på dem och blir lite starstruck, men att de ser på mig på ett liknande sätt. Att jag bygger instrument som gör det möjligt för dem att skapa musik. Det är himla häftigt.