Riktigt gyllene tider. 28 augusti 1982. Bandet avslutar "Sommartider"-turnén i Linköpings Folkets park.
Så Gyllene Tider kommer hit igen, fyra år efter sin avskedsturné? Som jag trodde att de gjorde redan på 80-talet? Förbannade hallänningar.
Mycket har sagts om grånade artisters evighetslånga eller märkligt nog repeterbara avskedsresor.
För ”fansens skull”, eller ekonomins, på grund av slentrian, någon dog som bör hyllas – anledningarna verkar vara många och med ganska tänjbar kausalitet.
Och mycket har skyllts på pandemin de senaste åren.
När nu även ogenerade avskedsturnéer som Gyllene Tiders drar in pandemin som orsak himlar ögonen runt som pariserhjul på luttrade musikbevakare.
”Pandemin förändrade oss alla. Det var tuffa och tomma år. Jag kände en stark längtan att få spela ihop med mina 70-talskompisar igen", menar Per Gessle.
Snyft. Jamen då så.
Jag såg Phil Collins 2004 i Globen. Turnén hette ”The final farewell tour”. Redan där borde man ha anat ugglor i golvpukan. Men jag fick se honom sitta bakom trumsetet och elda sig igenom ”In the air tonight” så jag var nöjd, men naiv.
Phil Collins äntrar trumriggen i i Globen i Stockholm under "The final farewell tour" 2004.
I mars 2022 satt Collins på en kontorsstol mitt på scenen i O2 Arena i London och gjorde sitt bästa för att ta sig igenom sista spelningen någonsin med kamraterna i Genesis. Det var fint, och hemskt. Någon trumpinne kan han inte ens hålla i längre och rösten är svunnen.
Men jag tänker inte säga något dumt om nästkommande avskedskonsert: Good Morning Blues 19 november, som lägger av efter 55 år som band. Här skulle jag bli förvånad om det blev en ny avskedsvända till nästa år. Men inte så förbannad.