Sedan rappens stora genomslag i Sverige i mitten av 1990-talet har teman kring rasism, klass och kön varit framträdande inom den svenska hiphopen. Då bestod genren i princip enbart av män. Men även om kvinnor nu är på stark frammarsch så domineras fortfarande både scener och utgivning av manliga artister. Nu kommer en av de första studierna i Europa som försöker ta ett helhetsgrepp på frågor som kön, sexualitet, klass och ras inom raptexter.
I ”Reading Rap” från Uppsala Universitet analyserar Kalle Berggren, som är doktorand vid Sociologiska institutionen i Uppsala, texter från ett fyrtiotal svenska rapartister mellan åren 1991 och 2011.
– I USA finns mycket forskning om hiphopkulturen, så kallade ”hip hop studies”, men i Europa ännu bara är i sin linda. För mig som sociolog är dock hiphop en intressant genre: den har stort genomslag och tar även upp samhällsfrågor som rasism och klassklyftor, säger han.
Kalle Berggren har sedan 2010 försökt se hur teman om social ojämlikhet, klass och rasism tas upp i raptexter. Han menar att det finns mycket fördomar kring rappen som genre.
– Det finns många klichéer; å ena sidan att det är den värsta, mest sexistiska och homofoba genren av alla, å andra sidan att den är en stark antirasistisk kraft. Men jag ville inte utgå från detta utan faktiskt se till texterna – vad säger de? Och det visar sig ligga lite sanning i båda bilderna – men det är mer komplext än så.
I Kalle Berggrens avhandling framgår att Sveriges självbild som ett jämställt land har utmanats mycket av kvinnliga rappares intåg.
– Kvinnor tar i sina texter upp könsorättvisor och sexism, inom rapscenen men även i samhället i stort.
Han säger att kvinnor ofta visar frustration över det ojämställda samhället och mäns objektifiering av dem. Ett exempel på det är Nathalie "Cleo” Missaoui, Kristin Amparo och Dirty Jens låt "Tagga ner" från tidigare i år: "Är Sverige jämställt? Brorsan, jag tror inte det för jag blir granskad uppifrån och ner när jag står på scen. Hon är feminist, hon borde vara si eller så. Hon är ju morsa, hon borde vara si eller så".
Manliga rappare, däremot, tar oftare upp teman om rasism och klass. Texter om orten de kommer från, ofta utsatta förorter, anses vara en viktig del av genren. Redan i albumnamn som The Latin Kings ”Välkommen till förorten” och ”Mitt kvarter” och Kartellen och Dani M:s låt ”Mina områden” betonas detta – och att Adam Tensta kallar sig just så är knappast en slump. Kalle Berggren beskriver hur dessa skildringar blir en motvikt till det stigma som de platserna vanligtvis dras med.
– Det är viktigt eftersom det finns en bild av att man ska dölja att man kommer från vissa orter, på samma sätt som man kanske byter namn för att assimileras till en vit svenskhet och därmed undviker diskriminering. När det då finns så mycket negativitet kopplat till förorten så blir det en viktig antirasistisk motstrategi att inte skämmas för den. Man tar upp problem som finns där men är även stolt över sin ort och att man representerar den.
Inom rapkulturen har det traditionellt funnits en stark maskulinitetsnorm: man ska vara hård och tuff och aldrig backa. Den normen har utmanats av själva närvaron av kvinnliga rappare, men även av männen själva – kanske något ofrivilligt.
– Det finns en stark heteronorm bland manliga rappare, men när man studerar texterna så är de mycket mer ambivalenta. De rappar om att de älskar sina bröder mest och skickar iväg mycket kärlek till sina boys. För att hantera den ambivalensen så slänger man in ett garderande ”no homo”.
Men enligt studien kan även kvinnliga rappare reproducera maskulinitetsnormer genom att vara hårda och aggressiva.
– I Lilla Namos låt ”Haffa guzz” så sjunger hon om att om hon var kille så skulle hon ”haffa guzz” överallt. Det är intressant att ”killen som raggar på tjejer”–figuren inte nödvändigtvis behöver vara en man, utan maskulinitet kan snarare förstås som en stil även kvinnor kan använda sig av.
Hiphopscenen har åldrats under de dryga tjugo år som gått sedan dess genombrott – och artisterna med den. Det är något som även påverkat den typ av texter som skrivs. Kalle Berggren vill dyka ned i detta.
– Hiphop beskrivs ofta som en ungdomsgenre men när rappare som Petter passerat fyrtiostrecket får man börja omvärdera det. Det finns till exempel mycket raptexter om föräldraskap och det är något som vore spännande att studera framöver.