Malena Ernman är på sekunden i tid till intervjun.
– Det är som någon form av diagnos. Jag är den där som kommer för tidigt till fester! Jag avskyr att inte vara i tid.
Mezzosopranen är stark i sina uttryck. Avskyr mycket, älskar mycket. Liksom många andra i sin bransch avskyr hon hur pandemin och restriktionerna fällt krokben för kulturutövandet. Hon har precis arrangerat ett möte mellan tekniker och arrangörer och kulturministern Jeanette Gustafsson. Syftet med mötet var att få politikerna att förstå att kulturstöden behöver vara lättare att söka och löpa över längre tid.
– Det verkade som att mötet gick bra. Problemet har varit att pengarna finns men de har inte nått ut till kulturarbetarna. Det är värre nu än förra året för nu hann kulturlivet starta igång och människor har lagt ut pengar för satsningar och sitter plötsligt med enorma skulder. De pengar som kan sökas är i jämförelse med vad de har lagt ut som att kissa i havet.
De inställda föreställningarna har letat sig innanför huden på Malena Ernman, depressionen ligger ständigt på lur på grund av att hon inte får göra det hon gjort sedan hon var sex år – sjunga för människor. Kampen mot depressionen och viljan att jobba och stå på scen fick henne att förra året ringa upp ett gäng musiker som hon känt i många år. Några av Sveriges skickligaste, som Sofia Niklasson från Radiokören och Leif Aruhn-Solén som varit verksam vid bland annat Kungliga Operan i Stockholm. Malena Ernman föreslog att de skulle göra en serie klassiska uppträdanden med stämsång. De bildade sexmannagruppen Ecstatic Ensemble som nu turnerar runt i landet och kommer till Missionskyrkan i Uppsala 7 februari.
– Jag blev tokig på att inte kunna jobba. Från början har jag ju hållit på med smal tidig musik som barocken, men har sedan tagit mig in i pop, musikal och tv under karriären. Men i kris vill man gärna gå tillbaka till där man är trygg och hemma, så jag har tagit med mig mina fans från "Så som i himmelen" som nu får lyssna på gregoriansk munksång!
Det kulturella uppdraget att kämpa för att få människor att ta del av även av smalare musik tar hon på stort allvar. Att utmana människor musikaliskt och jobba för en ökad kulturell kunskap är även något hon saknar hos de kulturella institutionerna i Sverige.
– Jag tycker att SVT har varit fega. För dem är musik aldrig något viktigt. Om man jämför med andra skandinaviska länder där klassisk musik är en del av vardagen. Det anses inte vara svårt, men det är det i Sverige. Här vågar inte de som bestämmer över kulturen utmana människor. Men om de inte får höra den här typen av musik vet de ju inte vad de missar. Det gör mig förbannad!
I musikalversionen av "Så som i himmelen" på Oscarsteatern där Malena Ernman spelade Gabriella, nådde hon ut till de breda massorna. Musikalen hyllades, sattes upp under fyra säsonger och är en av teaterns största framgångar. Efter det har hon fortsatt på musikalspåret med "Forever Piaf" på Göta Lejon där hon spelar den äldre Edith Piaf tillsammans med sin yngsta dotter Beata som spelar Piaf som ung.
– Hon är helt makalös och skriver egen musik. Jag förstår inte hur hon gör. Det är kul att vara i samma bransch, men jag undviker att ge henne råd för då tror jag bara hon gör tvärtom. Vi pratar en del om metoo och pratar om att det som varit dåligt i branschen håller på att försvinna. Det enda råd jag ger henne är att hon ska vara trevlig mot folk.
Till sig själv gav hon tidigt i pandemin rådet att vara utomhus mycket. För att undvika att bli alltför deprimerad. Därför är hon ständigt klädd i träningskläder och springer vart hon än ska. Men gymbesök och styrketräning var länge sedan. Att hålla kroppen igång är också ett viktigt verktyg för att hålla rösten i trim och hennes vältränade armar är något som det skrivits om sedan hon vann Melodifestivalen 2009, då kvällstidningarna hade rubriker som: "Så får du biceps à la Malena".
– Åh, även mamma hade breda axlar! Så det är nog mycket gener och en del träning. Vet du, jag hade en grupp fans som kallade sig "Ernman arms". Det var ett gäng lesbiska kvinnor som följde mig när jag åkte runt i Europa och spelade man, sjöng opera och gjorde armhävningar på scen.