Konsert
Lill Lindfors
Konserthuset Uppsala
Tisdag
När jag gick in till konsertlokalen hörde jag en i publiken viska ”det gäller att passa på, det kan vara sista gången”. Visst, Lill Lindfors fyller strax 80 år. Men efter konserten var alla sådana tankar bortblåsta. På scenen stod en artist som verkade lika tidlös som många av de sånger hon framförde. Få artister kan vara så kompletta: sångerska, estradör, låtskrivare, komedienne, medmänniska...
Lill Lindfors inledde med ”Musik ska byggas av glädje” och visade sedan så är fallet. Hon är verkligen en ambassadör för musik och har levt den hela sitt liv, från barndomen i ett musikaliskt hem och länge än, känns det som. Hon återkom gång på gång till hur mycket livskraft det finns att hämta där.
Hon bjöd generöst på de förväntade låtarna under den drygt tre timmar – med paus – långa framträdandet. Självklart kom ”En sån karl”, ”Du är den ende” och ”Man i byrån”. Men också kanske mer oväntade svenska tolkningar av ”Don’t think twice, it’s allright, ”Me and Bobby McGee”, Take the A Train och ”Killing me softly”. Hennes favoriter som Evert Taube kom med ”Så skimrande var aldrig havet” och Olle Adolphson med ”Trubbel”. Även de vemodiga låtarna, som ”Tillsammans är ett sätt att finnas till" gjordes i känslosamma versioner.
Hennes komiska talanger kom fram i ”Söderjäntans söndag” och när hon berättade om sexualundervisningen i skolan. Hennes gestaltning av ett ägg som väntar på spermien var helt obetalbar, en komisk höjdpunkt. Skratten var många i salongen under föreställningen och publiken sjöng glatt med. Uppsala är inte för inte körsångarnas huvudstad.
Lill Lindfors tillhör de där som äger en scen. En duktig berättare som kan ge känslan av att allt är spontant. Att hon ens skulle vara uppe i pensionsålder är inget man överhuvudtaget tänkte på under kvällen. Visst kunde hon missa några ord här och var i sångerna, men blev det tydligt gjorde hon bara en grej av det.
Bandet bakom henne var en upplevelse bara det. Pianisten Claes Crona med basisten Johan Granström, trummisen Johan Löfcrantz Ramsay och slagverkaren Rebecca Meiselbach hade ett grymt sväng och snygga solon. De kompletterades fint av mångsidige gitarristen Mats Norrefalk som fick briljera i ”La Partida”.
Som en äkta scendiva bytte hon kläder mellan akterna i den berörande konserten, helt i vitt i första (”äntligen får man se ut som en oskuld”) och svart i andra.