Jazztrumpetaren Erik Tengholm fick omkring 60 gig inställda mellan mars och maj i år, till följd av pandemin.
När Erik Tengholm och Elisabeth Leyser examinerades 2019 från sina respektive musikhögskolor hade de redan börjat etablera sig på en tuff marknad. Trots den osäkerhet som frilansande innebär hade ingen av dem några större svårigheter med att få ekonomin att gå runt.
– Jag har inte haft så stora utgifter vilket gjort att jag aldrig känt mig orolig för att inte klara mig, berättar jazztrumpetaren Erik Tengholm.
När allt började ställas in i mars var Erik fortsatt optimistisk och passade på att njuta lite av den ledighet han plötsligt fått.
– Men när jag framåt sommaren märkte att det skulle dra ut på tiden började jag såklart oroa mig. Mellan mars och maj ställdes cirka 60 gig in vilket innebär stora inkomstbortfall, berättar han.
Under året har två större krisstöd för musiker delats ut. Elisabeth Leyser, operasångerska och Anna, pianist, fick båda 50 000 kronor men menar att det endast täckte en bråkdel av förlusterna.
– Det var såklart ett stöd men utan extrajobbet jag skaffade mig nu i höst hade jag inte klarat mig, säger Elisabeth.
Även Anna, som vill vara anonym, menar att stödet inte blev mer än just ett stöd men att hon samtidigt inte förväntar sig att staten ska kunna kompensera för alla inkomstbortfall.
– Det jag tror gjorde mig mest uppgiven var att man kände sig så lågt prioriterad. Till andra branscher kom stöd redan efter några veckor men för oss dröjde det månader. Även restriktionerna drabbar oss otroligt hårt.
För Anna väckte pandemin och förändringen den medförde många frågor. Att branschen är tuff och osäker har hon alltid varit medveten om men hon har ändå haft en stark känsla av att det varit värt det. Fram tills nu.
– Jag behövde fundera över hur jag vill leva mitt liv. Måste jag jobba med att spela piano för att bli lycklig? Är det värt att hålla på om jag ständigt måste befinna mig under ekonomisk press? Svaren ledde fram till att hon nu påbörjat juristutbildningen vid Uppsala universitet, säger hon.
– I dag känner jag att jag hellre vill ha ett fast, tryggt jobb inom något jag tycker är intressant och givande och att pianospelandet i stället kan vara en sidosyssla. Att kunna släppa den stress jag känt den senaste tiden har faktiskt gjort mig till en bättre pianist idag.
Att lämna yrket är en tanke som slagit även Elisabeth Leyser.
– När jag tog examen från Operahögskolan beslöt jag mig för att ge det fem år och sedan utvärdera. Det är klart att det varit tufft nu under pandemin men jag har bestämt mig för att stå fast vid den planen. Jag tror det finns en risk att jag skulle ångra mig om jag slutade i en kristid.
Elisabeth är hoppfull om att snart kunna få stå på scen igen. Till sommaren är tanken att hon ska medverka i höstens och sommarens inställda uppsättningar av "Tristan och Isolde" på Folkoperan och "Tintomara" på Läckö Slott. Förutsatt att restriktionerna släppt förstås.
Även Erik är optimistisk.
– Jag är inte så orolig för egen del utan det är främst branschen jag är orolig för. Det är redan jazzklubbar och band med fasta utgifter som tvingats gå i konkurs och det är tråkigt. Men så länge kärleken och glädjen för musiken finns kvar är jag övertygad om att vi kommer klara oss ur det här.