Cecilia Bygdell är antikvarie på Upplandsmuseet där hon arbetar med samtidsfrågor och forskar. Hon är också universitetslektor i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Sedan några veckor ägnar hon sig åt att samla in berättelser från upplänningar om hur de lever sina liv under covid-19-pandemin. Ytterligare några kolleger, bland annat en fotograf, är inblandade i projektet.
– Vi är inte direkt ensamma i Museisverige om idén att dokumentera hur corona har påverkat människors liv. Just nu pågår liknande projekt vid 20–30 institutioner och museer i landet, berättar Cecilia Bygdell.
Att nedteckna berättelser och samla in bilder och föremål för att dokumentera samtiden har Upplandsmuseet gjort i decennier. Då har man kunna besöka människor i deras bostäder. Så har man varken kunnat eller velat göra nu.
– Vi ber människor att skriva dagbok under en dag i veckan under sammanlagt fyra veckor. De uppmanas också att fotografera från sitt vardagsliv. Vissa har redan gått i mål, andra har en bit kvar.
Ett tjugotal personer är delaktiga. Alla bor på olika platser i Uppland och är i olika åldrar. Den yngsta är gymnasist och de äldsta hör till riskgruppen 70-plussare.
– Det är inte mängden dagböcker som vi är ute efter i första hand. Man kan inte jämföra vårt projekt med det som pågår vid till exempel Nordiska museet, där hundratals människor är med. Men vi har varit noga med att få till en bra spridning så att många grupper finns representerade, säger Cecilia Bygdell.
Vissa tillbringar vardagen i karantän i bostaden, medan andra lever ungefär som vanligt. Tanken är att de cirka 20 upplänningarna ska intervjuas längre fram för att få till en uppföljning och ett jämförelsematerial.
Cecilia Bygdell har börjat titta på de dagböcker som redan kommit in.
– Jag tycker nog att det verkar som om den inledande frustrationen har lagt sig en smula och att en ny sorts vardag inträtt. Det tycks som om vi börjar anpassa oss till den nya situationen.
Hon har också slagits av att digital kommunikation fått ett uppsving, även bland personer som tidigare inte använt sig av den tekniken i högre grad.
– Det blir spännande att se om vi tar med oss de nya kunskaperna när pandemin är över. Kanske visar det sig så småningom att pandemin bidragit till ett digitalt språng, säger hon.
Hur har ni gått till väga för att hitta personer?
– Vi har använt oss av kontakters kontakter skulle man kunna säga. Det är inte personer som vi som jobbar med projektet känner, utan de som kom med finns några led bort. Andra museer har annonserat på sina hemsidor, men då får man troligen bara kontakt med de trognaste besökarna. Vi ville också hitta människor som kanske inte brukar komma till Upplandsmuseet.
Varför är det viktigt att göra en dokumentation av våra liv under coronakrisen?
– Därför att vi inte kan återskapa nuet senare. Att i efterhand börja fundera på hur vi tänkte och handlade under våren och sommaren 2020 skulle vara svårt. Och efter pandemin kommer vi att se på den här tiden med andra ögon än vad vi gör nu när vi är mitt upp i den.
Vad ska ni använda materialet till?
– Det ska arkiveras och bevaras för eftervärlden. Deltagarna har gett sitt samtycke, och materialet ska enbart lämnas ut efter prövning. Exempelvis ska forskare i framtiden kunna ta del av det för att studera hur det var i Uppland under pandemin våren 2020.