När jag nås av nyheten om Lars Gustafssons alltför tidiga död är det entitan som först dyker upp i minnet. Viktiga författares verk sänker klorna i det svenska språket, vare sig vi menar det för alla gemensamma eller det privata. Så är det säkert många som inte kan höra ordet ”dagsmeja” utan att Tranströmers diktrader ekar i bakhuvudet. Själv kan jag inte se denna rätt oansenliga fågel göra en sväng över fröautomaten utan att Lars Gustafssons text ”Entitan i bröstet” dyker upp. Den återfinns i Den lilla världen från 1977 och handlar om det nödvändigt retsamma i entitans entoniga sång: enligt Gustafsson sjunger den Säger ni ja, säger ni ja. ”Så mycket skulle man inte kunna förarga sig på en fågel om man inte redan hade den där rösten i sitt undermedvetna.”
Ofta ville han spela den rollen i svensk offentlighet. Han sade emot i flera sammanhang och retade många, från det sextiotal när han släppte in vänsterdebatten i BLM till det sena sjuttiotal när han anslöt sig till linje ett i folkomröstningen om kärnkraft och därmed alienerade den vänster som nyss omfamnat honom. Jag tyckte han hade fel i kärnkraftsfrågan men fann det kaxigt av honom att gå mot strömmen. Det var entitan igen.
Många har redan sagt kloka saker om Gustafssons egenart som författare, om fantasiflykten, filsosofins närvaro i dikten och inte minst den drastiska humorn. Man kände sig inte bara lite smartare när man läste honom, man tyckte att man själv blev roligare också. Själv minns jag med glädje ett tv-program där han förklarade Nietszches syn på tiden medan han borstade sin tungt flämtande labrador.
Flertalet av de Gustafssonläsare som nu minns honom i spalterna upphåller sig vid hans lyrik. Kanske är det den delen av hans författarskap som kommer att stå stadigast med tidens gång. Men den bok jag lyfter ned ur hyllan och vill påminna mig en dag som denna är del tre av romansviten ”Sprickorna i muren”, "Familjefesten" från 1975. Det är en i långa stycken kuslig bok, därför har den stannat kvar. Jag märker att jag i minnet alldeles suddat bort de påklistrade sexscenerna i slutet, så som man ofta glömmer det som är mindre bra i en bra roman. Men resten av storyn är lika skarpt påträngande som jag minns den. Som alla huvudpersoner i ”Sprickorna” heter även denne Lars och är som författaren född 1936, men lystrar till efternamnen Troäng och är generaldirektör på ett verk med det märkliga namnet ”Kommissionen för speciella miljöfrågor”. En kugge i sjuttiotalssveriges offentliga sektor. Men Troäng kommer att utreda märkliga förgiftningar i glesbygdskommuner som möjligen kan ha att göra med kemiska stridsmedel under utveckling – något som särskilt drabbat de boende vid ett hem för utvecklingsstörda, människor som inte kan föra sin egen talan och ingen tycks bry sig om. Alla är förstående och vänliga, från andra tjänstemän och politiker till de säpo-män han bastar med, men ingen har några svar och absolut ingen har något ansvar. Till sist talar Troäng ut i Aktuellt. Det blir en skandal. Och absolut, absolut ingenting händer. Utom att det blir tyst runt honom och arbetsuppgifterna tryter, tills han går ensam genom vintern och skriver obegripliga tecken i nysnön på grannskapets brevlådor.
Det är den där tystnaden, det flytande och flyktande ansvaret för faktisk ondska som Gustafsson ringar in i sin romansvit och han gör det bättre än de flesta: tecknar tomrummet mitt i samtiden. Där har hans sjuttiotalsromaner nog knappast förlorat i aktualitet – eller kanske blivit aktuella igen.
Giv oss denna entita åter. Länge leve entitan.