I kulturvärlden är det inte riktigt rumsrent att erkänna sig ha idoler. Men jag erkänner gärna att nyligen avlidna Gunnel Vallquist var en av mina. För hennes intellektuella hållning, hennes sanningslidelse och hennes mycket uttrycksfulla men okomplicerade stil borde ingen människa skämmas över att ha som förebild. Råkar man dessutom vara kulturskribent och kritiker är det än mer naturligt att ha Vallquist som idol. För det var nämligen som introduktör, förmedlare och skarpsynt analytiker som Vallquist främst kom att verka.
Den största insatsen som introduktör gjorde hon givetvis som översättare. Vallquists översättning av Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” måste räknas som en av det svenska 1900-talets allra största översättarinsatser. Kanske var det främst tack vare den som hon 1982 invaldes på stol nummer 13 i Svenska Akademien. Men inte endast därför. Vallquist gjorde också en ovärderlig insats som författare, essäist och kritiker. Hennes böcker, artiklar och över 200 understreckare i Svenska Dagbladet präglades av hennes djupa kristna tro. Här kom hon tidigt att bli en nödvändig motvikt i ett svenskt kulturklimat präglat av Ingemar Hedenius förenklade kristendomskritik.
Redan 1939 konverterade Vallquist till katolicismen och efter en fil. mag. vid Uppsala universitet blev Paris hennes hem. I den franska katolicismen fann hon andlig näring. Det var också under åren i Frankrike som hon påbörjade översättningen av Prousts romansvit, ett arbete som skulle ta 30 år att avsluta. Den franska litteraturen låg henne varmt om hjärtat och hon skrev också själv om franska författare som Georges Bernanos och Paul Claudel. Efter Frankrike flyttade Vallquist 1955 till Rom. Dit skulle hon komma att återvända några år på mitten av 1960-talet då hon i en samling reportageböcker, ”Dagbok från Rom”, bevakade Andra Vatikankonciliet, detta för kyrkan så omvälvande och viktiga koncilium.
För mig personligen är det dock Vallquists koncentrerade och mer aforistiskt präglade tankeböcker som betytt mest. Exempelvis den fantastiska ”Till dess dagen gryr” från 1959, tillägnad vännen Birgitta Trotzig. Även här, när hon skriver om det allra djupaste, är stilen enkel, kärv, klar och ren. Hur mycket ryms exempelvis inte i dessa två meningar: ”Makten att begära – tvånget att försaka. Kan med fördel vändas på.” En sådan formuleringskonst är sannerligen värd att beundra.