De ljusa nätterna den här tiden på året har mycket att säga om vår kultur. Dels värnar vi nu idén om att alla har ledigt ibland. Det lagret av kulturen, som säger åt oss att ta semester, är inte ens ett sekel gammalt. Under det finns ett som är förankrat i naturen. Den är ju inte ledig, tvärtom: i landskapet är energin hög, nätterna surrar och kvittrar och lyser. Under tusentals år var det här en arbetsintensiv och vaken tid: kultur vävdes kring odlingen och solen.
Dygnet då solen syns som längst på himlen har varit en hållpunkt i norra Europa i tusentals år. Exakt hur det har firats under olika epoker vet man inte mycket om, men att det funnits folkliga festligheter kring den ljusaste natten länge står klart. Inte minst framgår det av kyrkans tusenåriga ansträngningar att kanalisera dem till något ordnat och definierat: det skulle handla om Johannes Döparen. Samma princip hade fungerat för andra högtider, midvinter hade blivit jul och så vidare. Men för de flesta fortsatte just midsommar att vara en annan sorts natt: en natt då naturens krafter var särskilt nära människorna. Midsommarnatten var magisk i folktron, och dess krafter kunde användas av den som förstod hur.
Shakespeares "A midsummer nights dream" skrevs någon gång under 1500-talets sista år. Det var inte självklart att denna historia om förväxlingar, kärlek och kättja i en trolsk skog skulle överleva särskilt länge. Den samtida kritik man känner till talar om en underhållande men tramsig fars.
I år har det gått precis 400 år sedan Shakespeares död, och som alltid under kulturella jubileer satsar de som kan. Stora teatrar sätter upp stora tragedier, och det skapas en hel bokserie, i Sverige utgiven av Wahlström och Widstrand, där pjäserna tolkas av berömda nutida författare. Satsningarna har dock inte berört ”En midsommarnattsdröm” i någon större utsträckning. Den lever istället sitt liv som den gjort i hundratals år: dels i akademiska analyser, dels på park- och ungdomsteatrar världen över. Fortfarande den förbiilande dröm den utger sig för i manuset.
Men det finns en uppsättning jag aldrig glömmer: Uppsala Stadsteaters succé från 2010 i regi av Dritëro Kasapi. Özz Nûjen var skogsälvan Puck. Originalets trupp av amatörskådespelande hantverkare var ersatt av de dåvarande svenska partiledarna: Mona Sahlin, Göran Hägglund, Maud Olofsson och de andra travade runt och käbblade i den förtrollade natten. Fredrik Reinfeldt genomgick en uppseendeväckande förvandling.
Jag har tänkt en hel del på den där föreställningen efteråt. Hur driften med verkliga personer och samtida politik smälte helt sömlöst in i sagoskogen. Ja, visst hade man kryddat med den numera nedlagda reggaefestivalen. Men hade den magiska natten fungerat lika bra idag, känts lika självklar, utanför Norden? Jag tvivlar, och det beror på den där ytterligare aspekten av ordet ”kultur”: berättelserna. Känslor och minnen som blivit sagor, principer och aningar som slipats till varelser. Att allt kan hända under midsommarnatten är något vi redan vet; att förväxlingar och kärleksmöten sker i skogar likaså. Varken Shakespeare eller någon samtida regissör behöver övertyga publiken om den delen: den är förankrad, liksom älvorna.
Jag tänker på det nu, när folk börjar dra sig ut mot landet och skogarna. När de skaffar jordgubbar, sill och alkohol och plockar sju sorters blommor för att utnyttja magin som dejtingapp. Vi vet att det här är en natt för absurditet och berusning. En natt för komedier, men också för stark kärlek till platsen.
Det är alltid någon som mumlar att det här är ”vår riktiga nationaldag”. Den 6 juni har ju inte firats i mer än ett drygt sekel, och tillhör ett ytligare lager av kulturen. Den är viktig ändå, inte minst för de som nyligen blivit medborgare, men även staten Sverige är ju yngre än själva platsen.
Midsommar, däremot, handlar om något som hänt här sedan innan det fanns människor, och det är lite lustigt att ”riktig nationaldag” är det starkaste vi har att säga om det. Att fira midsommar är ju mer än så, det är att fira själva livet här. Förgånget, nutida och kommande, mänskligt och annat. Man kan knyta religioner eller stater till det, men det är på ytan. Sommarsolståndet finns, alla märker det. Därför är det en högtid för alla som vistas här just nu. Så dela berättelserna om du får chansen, särskilt med de som upplever den magiska natten för första gången.
Glad midsommar.