På sistone har jag tänkt mycket på den sydafrikanske fotografen Kevin Carter. Han föddes 1960, han var aktiv i kampen mot apartheid men hans egentliga berömmelse vilar på ett enda fotografi, taget 1993 i Sudan dit han rest för att dokumentera svältkatastrofen. En dag såg han en alldeles ensam flicka som inte kan ha varit mer än tre-fyra år och som mödosamt kravlade sig fram i terrängen, av allt att döma för att försöka ta sig till en nödhjälpsstation där vatten och mat delades ut.
Så råkade en gam slå sig ner strax bakom henne och Carter insåg att han hade möjlighet till en berörande - eller kanske snarare upprörande - bild. Han knäppte och väntade en stund i hopp om att gamen skulle slå ut vingarna och därmed leverera ett ännu mer dramatiskt motiv men det gjorde den inte, efter en stund flög den bara bort. Sedan slog sig Carter ner under ett träd, rökte en cigarett och grät över allt lidande han bevittnat. Så småningom åkte han vidare. Bilden fick en enorm spridning och belönades med ett av USAs mest ansedda pris, Pulitzer. Vid det laget hade emellertid allt fler börjat undra hur det hade gått för den lilla flickan och när det visade sig att ingen visste blev indignationen stor. Hur var det möjligt att Carter hade nöjt sig med att iaktta och dokumentera hennes lidande, frågade an sig, varför hade han inte ingripit och hjälpt henne, varför hade han själv betett sig som gam? Sommaren 1994 tog han sitt liv.
Carters historia möter jag i en video som ingår i Alfredo Jaars utställning ”I kväll ingen tröst i poesi” som nu visas på Kiasma i Helsingfors. Videon är inte i första hand kritisk, den är snarare en sorgmodig ballad. Chilenaren Alfredo Jaar är en politisk konstnär som har haft god anledning att identifiera sig med Carter: också hans kamera har nämligen flitigt dokumenterat lidandet i världens krishärdar. Hösten 1991 var han i lägret Pillar Point i Hongkong där vietnamesiska asylsökande levde i åratal, instängda och under hot om att skickas tillbaka. En näpen liten flicka - troligen född i lägret - började följa efter honom, han tog fem fotografier av henne, ett efter ett med fem sekunders mellanrum, hon fortsatte att följa efter honom, han fick reda på hennes namn - Nguyen - och räckte henne sin hand som hon tog. ”Efter det släppte hon aldrig min hand,” har han berättat, ”Inte förrän jag lämnade lägret.” Senare gjorde han ett verk - Hundra gånger Nguyen - där fyra av bilderna upprepas i alla tänkbara kombinationer. Det har blivit ett av hans kändaste. Ska vi tro att Nguyen har sett det? Vad ska vi i så fall tro att hon tyckte - om bilden och om mannen som först räckte henne handen och sedan gav sig av?
Idag kan man fråga sig vad TV-kamerorna gör med oss alla. Jovisst, de journalister som rapporterar från Mellanöstern och Afrika gör självklart ett viktigt arbete men när de på de stora internationella kanalerna står där i kamouflageplagg, hjälmar och skottsäkra västar är det också fråga om själviscensättning och - än mer riskabelt - att göra om nyheter till äventyrsberättelser.
När Al Jazeera i en interaktiv sändning rapporterade från de väldiga demonstrationerna på Tahrirtorget dagarna före Mubaraks fall 2011 var det en tittare som twittrade till demonstranterna: ”Varför är ni så lugna? Är det inte dags att ta till våld?”
Den gången struntade demonstranterna gudskelov i att det just då var tillräckligt spännande i TV-sofforna runt om i världen men frågan är hur ofta de inte gör det?