Innerligt förvånad blir jag när jag får frågan: ”Skriver du fortfarande?” Under det senaste året har det hänt två gånger. Det är främmande människor som frågat, den första och mest minnesvärdza gången en sminkös vid Sveriges tv som strax innan berättat att hon en gång sminkat drottning Silvia, nej, inte hela ansiktet men läpparna, bara läpparna. Hur resten sköttes fick jag aldrig veta, jag borde ha frågat, jag hade helt säkert frågat om inte hennes fråga kommit i vägen och gjort mig bestört. Varför skulle jag inte skriva? För en flygkapten eller en intensivvårdsläkare finns det kanske inte så mycket av jobbet att fortsätta med efter pensioneringen, men i det avseendet är humanister och författare gynnade.
Först undrade jag om jag antogs vara för gammal för att ha något att säga eller någon förmåga att säga det. Ängsligt läste jag om några sidor i den bok Olof Lagercrantz skrev vid sjuttiofyra, "Om konsten att läsa och skriva": ”Då jag satte mig att skriva fann jag, att jag inte längre förfogade över tillräckligt stor del av den inhämtade kunskapen. Vissa iakttagelser, gjorda under förarbetet, och hela tankeled försvann och texten blev tunn. Jag tvingades efteråt foga in fakta och synpunkter som jag glömt. Samtidigt blev infall under arbetets gång allt sällsyntare.
Det ledde till att den språkliga rytmen bröts, att ord och uttryck upprepades och att jag måste företa en tröttsam jakt på ordkollisioner. Jag fick skriva om gång på gång. /---/ Mitt språk är klarare men fattigare på färg, mindre böjligt och uppfinningsrikt. Ett vitt ljus tränger sig fram och jag får vara nöjd därmed.”
Å, den som kunde skriva som Lagercrantz vid sjuttifyra!
Men kanske de där två personerna som frågat snarare föreställer sig skrivandet som ett arbete man länge längtat efter att få slippa?
Själv frågar jag mig snarare: Vad skulle jag göra om jag inte skrev?
För all del, det finns faktiskt författare som har slutat skriva – eller säger att de slutat. En av dem är amerikanen Philip Roth. Han säger att han slutade 2009 då hans senaste roman Nemesis blev klar, han säger att han stornjuter, simmar, tittar på baseball, gläds åt naturen, äter gott, träffar vänner och är helt överväldigad av förtjusning över upptäckten att ”det finns mera i livet än att skriva och utge böcker”. Framförallt har han ägnat sig åt att studera 1800-talets amerikanska historia: ”Jag är helt försjunken i ämnet och har knappt tid att bekymra mig om åldrandet, skrivandet, sex eller död. När dagen är slut jag för trött för sånt.”
Han har också kommit till att det egentligen är meningslöst att skriva, han tror nämligen att den romanläsande publiken om tio år inte kommer att vara större än den publik som idag finns för latinsk poesi.
Jag är tolv år yngre än Philip Roth men långt före honom upptäckte jag att ”det finns mera i livet än att skriva och utge böcker”. Jag gör allt han gör – utom en sak: jag måste tillstå att baseball aldrig har intresserar mig. Jag har aldrig bara skrivit, det har kanske Philip Roth? Jag har alltid tänkt som den finlandssvenska poeten Lars Huldén – som är sju år äldre än Roth – när han i sin senaste diktsamling förklarar att ingen dikt kan ersätta ett viktigt samtal med en vän.
Men skrivandet har funnits där hela tiden, som en djupdimension, en röd tråd, en självklar och pålitlig del av livets mening.
Jag tror också att det finns – och kommer att fortsätta finnas – människor för vilka läsandet är en självklar och pålitlig del av livets mening. Också romanläsandet.