Minns ni när det hette att tv-serien är den nya romanen? Rätt många skribenter har förvisso förfäktat den idén de senaste åren, men låt oss för enkelhetens skull säga att det började ordentligt när Jonas Thente, för fem år sedan, skrev en lång artikel i DN under rubriken ”Boxen är den nya romanen”. Motiveringen för det påståendet låg i tv-seriens utveckling mot ett kvalitetsberättande som, rent konstnärligt, inte står den goda romanen efter.
Det kan han förstås ha rätt i. Men den där sortens spaningar är, trots att de är omåttligt poppis, ändå lite som att säga att ”bananen är det nya äpplet”. Frukt förvisso, men man vet ju att de inte är helt jämförbara bara för den sakens skull. Däremot kan man ju iaktta en förändring i människors vanor, och konstatera att det ena verkar har ersatt det andra. Så, vad man egentligen menar är väl att folk numera glor på tv istället för att läsa romaner. Det räcker inte för att påstå att en tv-serie är en roman.
Ett talande exempel på motsatsen – att tv-serien inte alls är nån roman – är tv-kritiken. Det skrivs visserligen om tv-serier på de traditionella kultursidorna, men inte i någon större, systematisk omfattning. Däremot skrivs det massor och åter massor i andra kanaler. Och där går det snabbt. Det är ytterligare en skillnad: tv-kritiken, eller tv-skriverierna om man hellre vill kalla det så, är en hastig verksamhet. Att vara först med en skarp analys är av någon anledning viktigt när det gäller just tv.
Det skulle man kunna förklara med att ”allt är så snabbt nuförtiden” och att det sänds så mycket serier att man helt enkelt måste prångla ut text i ett rasande tempo för att hänga med. Men paradoxalt nog hade den teorin fungerat bättre förr, när ett sänt avsnitt var just ett sänt avsnitt och man i bästa fall kunde hoppas på en repris ett par dagar senare. Nu däremot ligger det ju mesta kvar rätt länge, med lika goda möjligheter att gå tillbaka som att bläddra igenom de första kapitlen i en roman en gång till. Så, varför inte lite mer eftertänksamhet?
Jag påstår inte att litteraturkritiken får ta den önskvärda tiden idag heller, långt därifrån, men än är den inte lika hetsig som tv-analysen. Givetvis kackar jag också i eget bo, för jag har snabbanalyserat enstaka avsnitt i den här spalten i flera år. Men ibland hade det varit roligt om en säsong av en serie fick visas till slut, och därefter blev föremål för en mer djupgående analys. Ska tv-serien behandlas som en konstform jämställd – inte likadan – med romanen, måste den också få tid.