Folk har pratat om den länge, samtidigt som många har velat tona ner den. Nu kan dock ingen tvivla på att den verkligen är här: tv-krisen.
Ända sedan det första officiella svenska tv-programmet sändes 1954, ”En skål för televisionen” med Lennart Hyland som programledare, så har tv lyckats samla enorma mängder människor vid apparaterna, varje kväll.
I dag sitter i stället varje familjemedlem framför varsin skärm och tittar på varsitt innehåll, förutom när det är melodifestival, fotbollslandskamp eller någon annan sällsynt ”lägerelds-tv”.
Samtidigt har det som förr i tiden benämndes som ”tv” förvandlats till något annat, till ”rörlig bild”. Dessa rörliga bilder kan hämtas från en mängd olika källor, från Youtube, ett Facebookflöde, en nyhetssajt, från piratsajter eller utländska on demand-giganter.
Detta har i sin tur lett till att det har blivit svårare att ta ordentligt betalt för tv-reklam. Krisen märks också i den redan hårt pressade hemelektronikbranschen. Försäljningen av tv-apparater minskar.
Det vi ser är gamla affärsmodeller som faller samman. Kabel-tv-bolagen har till exempel länge kunnat ta ut dyra abonnemangsavgifter för olika kanalpaket, ju fler kanaler desto dyrare. Nu för tiden är det få tittare som bryr sig om de har 10 kanaler eller 100 kanaler på sin tv-apparat. Det enda de vill se är sina favoritprogram, sedan spelar det ingen roll hur, på vilken kanal eller på vilken skärm de väljer att göra det.
På samma sätt ser unga människor i dag ingen mening i att vänta en vecka på att få se ett nytt avsnitt av en tv-serie fyllt av reklampauser. Vill de se något så ser de till att göra det nu, på nätet. De reklamintäkter som ska finansiera svenskspråkig tv börjar därför strömma ut ur landet, till aktörer som Google och Netflix. Sådana giganter i Kalifornien har ett stort intresse av att erbjuda bra innehåll på fantastiska plattformar, men de har ingen anledning att anpassa det innehållet till ett litet språkområde som det svenska.
Sverige har dock något som få andra länder har, nämligen en mäktig och lång tradition av licensfinansierad tv. Än så länge har SVT kunnat stå stadigt kvar och fortsätta med sin omfattande programverksamhet samtidigt som det blåser orkan kring dem.
Den dagen då en majoritet av svenskarna inte längre tittar på SVT kommer dock folkets och därmed politikernas intresse för att upprätthålla public service-modellen att erodera.
SVT måste därför inte bara följa sitt uppdrag och fylla de tomrum som de kommersiella aktörerna lämnar efter sig. De måste också jaga tittarsiffror, eller snarare digital trafik, som aldrig förr.
Annars blir det ”En gravöl för televisionen”.