En av de roligaste sakerna med att bli äldre är att man kan omfamna sin inre gubbe och låta yngre individer få känna på historiens vingslag. ”På min tid rullade läraren i teven i klassrummet när Ingmar Stenmark skulle åka slalom”, kan man till exempel säga. Det roligaste av allt är att det är lika tillfredsställande varje gång oavsett respons. Numera begriper jag vad jag inte begrep förr – varför berättandet fortgår trots noll gensvar. Känslan av att ha varit med och få berätta om detta, trumfar helt enkelt publikintresset. Sorry, kids.
Ska man vara petig är jag dock för ung för att ha gått i skolan under Stenmarks topp i karriären, så minnet av den där kollektiva känslan kring hur all verksamhet liksom stannade av hör till kategorin ”saker man minns utan att ha varit med om dem”. Däremot har jag de senaste veckorna fått anledning att undra lite över om samtidsmänniskan möjligen saknar den här tiden lite mer än hon vill tillstå.
För ett par söndagar sedan stod jag i kassakön på min mataffär, när ett kvällstidningslöp fångade min uppmärksamhet. Det sa ”Allt om Bron – säsongsfinal ikväll”, eller nåt i den stilen. Bron? En tv-dramaserie på löpet, när hände det senast? Det måste ha varit på Rederiets tid, tänkte jag, som en enskild dramaproduktion engagerade så pass många att kvällstidningarna betraktade det som säljstoff. Att så många människor faktiskt sitter och inväntar samma tv-program för att se det vid samma tidpunkt, känns idag djupt nostalgiskt.
Kort därefter var det dags igen. Ingen kan ha missat att debatten kring årets julkalender har varit minst sagt högljudd. Jag har ingen lust att ge mig in i den, eller kommentera innehållet överhuvudtaget, men vad som är intressant att notera är att det överhuvudtaget förs en debatt av den omfattningen.
”Kolla om du tycker att det är bra, låt bli att kolla om du tycker det är dåligt”, var min spontana reaktion på vad jag som jag initialt, och delvis fortfarande, tyckte var ett oproportionerligt engagemang i denna enskilda tv-produktion. Sedan gick det upp för mig att all denna investering i julkalendern handlar om ”på min tid”: ”På min tid såg ALLA på julkalendern!” Och så vill vi att det ska fortsätta fungera.
Kanske behöver vi det där att samlas kring; det som det pratas om i fikarum och skolsalar. Individualiserat Netflix-väljande är oavsett alla fördelar också en ensammare verksamhet. Det ska bli intressant att se vad dagens barn berättar för yngre förmågor i sin närhet. ”På min tid bråkade vuxna om huruvida barnprogrammen i tv var bra eller dåliga”?