I år är det hundra år sedan Marguerite Duras föddes, och trettio år sedan hennes klassiker "Älskaren" gavs ut.
Vietnam 1930. Hon är fransyska, femton och ett halvt. Hon bär en ärmlös och lite ålderdomlig klänning, en blekrosa manshatt, ett bälte som hon snott från sin äldre bror och högklackade skor i guldlamé. Hon blir uppraggad av en stenrik kinesisk kille. Hon vet att hon spelar hora. Hon måste bidra till försörjningen; kolonialmaktens tjänare hamnar ibland på obestånd. Hennes familj är gravt dysfunktionell.
Bilden av den underliga skolflickan på färjan över Mekongfloden är skarp, tvetydig, mycket vacker. Poesin listar sig in i prosan – den brukar göra så när den är hotad. Marguerite Duras återkommer till scenen många gånger, från författarförsöken under kriget till genombrottsromanen ”Älskaren” från 1984 (och dess vidareföring i ”Älskaren från norra Kina” 1990). Man kan utan svårighet se den där scenen i ”Älskaren” som fröet till mycket av den litteratur som skrivs ännu idag. Är det så enkelt att Marguerite Duras var först med det mesta? Eller är det istället så att vi bott in oss i hennes sätt att se världen eftersom vi är rädda för vad som kan finnas därutanför?
För det första är ”Älskaren” ett utmärkt exempel på autofiktion, sammansmältningen av fiktion och självbiografi. Ännu viktigare är hur romanen handskas med vår tids stora slagord ”kön, klass och etnicitet”. Ett anonymt vietnamesiskt kollektiv – på vars underbetalda arbete de båda lever - utgör fond för en kärlekshistoria mellan en kines och en fransyska. Han har pengarna, hon har - åtminstone formellt – del i den koloniala makten. Båda är främlingar i det land de tillfälligt bebor.
I deras relation finns ett tydligt mönster av överordning och underkastelse, ett tema som är vanligt också i Duras’ produktion utanför det autofiktiva fältet. Man kan begrunda novellerna ”Mannen i korridoren” och ”Dödssjukdomen” som har ett rent sadomasochistiskt innehåll. Lusten är livets högsta värde, och om lusten gör en illa så är det ändå den som får sista ordet. ”Femtio nyanser av honom” är snällare, men den är gjord av samma material. Jag har svårt att se de feministiska poängerna hos Duras. Ändå har hon blivit kvinnornas författare framför andra.
Märkligt nog tycks samtliga samtalsämnen av år 2014 rymmas i och kanske härstamma från en liten roman som gavs ut i Frankrike för trettio år sen. I år är det hundra år sedan författaren föddes, och eftersom vi inte tycks orka med att uppmärksamma klassikerna utan att hänga upp dem på jubileer är det värt att skänka Marguerite Duras en tanke.
Förutom ”Älskaren” vill jag lyfta fram en av de mindre kända romanerna. ”Sommarregn” handlar om en överbegåvad pojke i en familj med suddiga konturer i förortsslummen utanför Paris. Ernesto tillägnar sig på ett nästan mystiskt vis allt tillgängligt vetande. Egentligen borde klasslogiken bjuda att han dör, men texten vill att han skall överleva. Han är en solitär, ett förtvivlat och vackert träd bland skjulen. ”Sommarregn” har en intrikat mytologisk uppbyggnad och ett rikt existentiellt register, men den kan inte låta bli att också nosa på den erotiska besattheten – det känns påklistrat. Man bör hellre läsa den som en dubbelexponering av Gamla Testamentets ”Predikaren” och alla de uppror i västerländska förorter som blommat upp de senaste decennierna.
Autofiktionen är inte Duras’ enda tonläge. Men det är i den och i komplexet ”kön, klass och etnicitet” som många låst fast henne. Vi tycks fortfarande vilja leva i hennes skugga, men är den koloniala dysfunktionella familjen litteraturens enda spelplats?