Det är både varmt, kvavt och regnar när vi möts på ett kafé framför Maria Magdalena kyrka på Södermalm i Stockholm. Agnes Gerner kommer iförd en prickig regnkappa och beställer en sojacappuccino.
– Vad konstigt väder det är! säger hon när vi slår oss ned vid ett bord i bakre delen av det 1930-talsinredda kaféet.
I förra veckan debuterade hon som poet då hennes diktsamling ”Skall” släpptes på Albert Bonniers förlag. Det är poesi som ifrågasätter den strikta uppdelningen mellan människor och djur och innehåller, bland annat, många metamorfoser dem emellan. Mycket av inspirationen till dikterna har hon funnit i sitt arbete som bibliotekarie på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
– I min poesi undersöker jag människans förhållande till naturen. Det är ett område som jag alltid varit intresserad av, både min kandidat- och magisteruppsats i litteraturvetenskap handlade om det. Och nu har jag på mina lunchraster kunnat läsa gammal, zoologisk litteratur från 1500- och 1600-talet. Det är så spännande för mycket av innehållet i dem är en fullständigt ofrivillig blandning av fantasier och verklighet. På ett uppslag kan det vara en enhörning för att på nästa följas av en bild av en räv.
Hennes diktsamling består av tre sviter som är tydligt åtskilda. De inleds alla av ett kort citat ur zoologisk litteratur och en illustration av olika trampdynor. Den första delen skildrar en förlust och de andra hur man tar sig ur det.
– Det jag försöker poängtera är vikten av framåtrörelse. Att inte tillåta sig själv att stanna upp. Sedan är jag själv vegan och, jag vet inte hur tydligt det är för läsaren men, för mig är det absolut en utgångspunkt i poesin. Jag motsätter mig det maktförhållande som finns emellan djur och människor och vill genom lyriken få folk att inse detta.
Hon menar att hon tror att många människors värderingar och agerande inte överensstämmer med varandra.
– Jag tror att de flesta inte vill åsamka varken djur eller människor skada – så gör de ändå det genom att exempelvis äta kött. Men, så lever vi också i ett samhälle som uppmuntrar det beteendet: djurindustrin subventioneras och det finns en extremt stark köttnorm. Sedan tror jag att folk intalar sig själva att det är svårare än det är att sluta äta animaliska produkter – i vårt samhälle är det tvärtom väldigt lätt.
Agnes Gerner tror och hoppas i detta på att en sådan sak som poesi kan påverka människor att ändra sitt beteende.
– Jag tror att poesi kan förändra världen. Detta eftersom poesi ofta handlar om att synliggöra problem, att få folk att se på saker ur ett annat perspektiv. För mig är poesi mitt självklara sätt att uttrycka mig på så det är det medel jag tar till för att uppnå förändring.
Diktsamlingen skrev hon på i tre år innan hon skickade iväg den till ett par förlag – och den antogs av Albert Bonniers. Men innan dess hade hon en strategi för att kunna hantera att bli refuserad.
– Min tanke var att jag i så fall skulle bli så deprimerad att jag aldrig skulle skriva igen. Så jag var tvungen att ha kommit så långt på ett nytt projekt att jag inte skulle kunna sluta med det. Så nu är jag på gång med en diktsamling med ett väldigt annorlunda innehåll men samma form. Det blir mer zoologi men jag vill nu på ett tydligare sätt behandla strukturella samhällsproblem. Jag tycker att ekokritik är något som saknas inom den svenska poesin och något som verkligen behövs. Så jag tror jag har funnit min plats.