När Engelska kanalen för ett par decennier sen drabbades av tät dimma som stoppade färjtrafiken mellan Calais och Dover ska en engelsk tidning ha skrivit: ”Nu är kontinenten isolerad.”
Jag vet inte om historien är sann men jag kom osökt att tänka på den i samband med ”Brexit”-sidans seger i den brittiska folkomröstningen. Framförallt kom jag ändå att tänka på min son William, Ville kallad. Han föddes i sin pappas sydengelska hemstad Canterbury 47 år före folkomröstningen, alltså den 23 juni 1969. Från BB kördes han direkt till passfotografering, på bilden sitter han i min famn men instruktionerna för hur man ska se ut – att man ska ha ögonen öppna och munnen stängd – hade han missförstått för det blev precis tvärtom. Ett annat problem var att fotot skulle signeras av en person som hade känt honom i minst fem år. En sådan person lyckades vi inte uppbringa.
Tre veckor senare fick han hur som helst sitt brittiska pass där det stod att Hennes Majestät uppmanar alla utländska myndigheter att erbjuda hennes undersåte all den hjälp han kan behöva. Det föreföll mig att det just i Villes fall kunde vara en hel del. När han och jag sedan skulle flyga tillbaka till Finland från Heathrow gick jag som jag alltid gjort till passkontrollen för utlänningar – ”aliens” som det hotfullt nog hette på den tiden. I ena handen hade jag Ville i bärkasse, i den andra mitt finska pass och hans brittiska. När jag lade passen på disken pekade tjänstemannen förfärat på Villes och utbrast förebrående: ”Men det här är ju en brittisk undersåte, frun!” – ”Jo, men det är en mycket liten undersåte,” invände jag. Det hjälptes inte, en brittisk undersåte, hur liten som helst, fick inte behandlas som en alien så en markvärdinna tillkallades omedelbart för att ta hand om bärkassen och i triumf bära Ville genom den rätta vägen.
Sedan länge är Ville inte undersåte – precis som alla andra britter har han i demokratisk anda blivit medborgare – och han har fått nytt pass gång på gång men trots att han sedan länge är verksam som professor i antropologi i Chicago har det varit självklart för honom att det är ett brittiskt pass han ska ha. När han för ett par månader sen ville registrera sig för att kunna rösta för att Storbritannien ska vara kvar i EU visade det sig emellertid att han hade bott för länge utomlands för att alls vara röstberättigad. Det var en hård smäll för Ville för vad betyder ett medborgarskap om man inga demokratiska påverkningsmöjligheter har?
Det är också en diskriminering som mycket väl kan ha påverkat resultatet av omröstningen. Det vägde ju oerhört jämt – sjutton miljoner röstade för utträde ur unionen, sexton för att stanna kvar. De britter som bott utomlands länge är många, de allra flesta tror på fri rörlighet och därmed också på EU. Det är möjligt att de inte nödvändigtvis ska kunna rösta i kommunalval men om de fortfarande visar ett livligt engagemang för sitt hemlands angelägenheter har hemlandets myndigheter all anledning att vara tacksamma. ”Lack of proximity” – ”bristande närhet” - var den motivering Ville fick men vad betyder närhet i rummet i en digitaliserad värld? Just utomlands boende kan veta mycket om sitt lands roll i världen: de kan till exempel veta att det nu ingalunda är kontinenten som blir isolerad utan Storbritannien.