Martin Ezpeleta och Ruben Högbom, den försvunne Olle Högboms pappa. Han gick bort år 2020, en tid efter att "Var är Olle?" började sändas. "Jag har haft svårt att acceptera att Ruben aldrig fick något svar", säger Martin.
Bokmässan i Göteborg har brakat igång och årets tema är "ljud". Ljud som i ljudböcker, förstås, men anslaget är bredare än så och väver in såväl poddar som andra former av ljudligt berättande.
– Kul att ljud hamnar i fokus. Ljudboken känns ju traditionellt som något av en lillebror, säger Martin Ezpeleta, 48, journalist och författare, som medvetet tänjer på begreppet ljudbok och deltar i flera av mässans programpunkter.
Han rör sig i ett gränsland mellan radiodokumentär, podcast och traditionellt författande i sina verk som skapas i ljudform för Storytel och tillhör branschjättens mest lyssnade böcker de senaste åren.
– Jag använder inspelade intervjuer, nyhetsklipp och ljudklipp i ett skrivet manus. I radio ska texten snarare länka samman två ljudklipp, där är texten underordnad. Poddarna i sin tur är ganska pladdriga. Jag ville skriva mer litterärt men fortsätta använda ljudklipp.
Martin Ezpeleta är från Uppsala, uppvuxen i Gottsunda och Valsätra, gick gymnasiet på Lundellska skolan och gillade alltid att skriva. Han halkade för 15 år sedan in på radion, efter att ha lärt känna en tidigare Uppsalabo som begått ett terrordåd i Köpenhamn år 1985. Deras kontakt ledde till ett möte mellan terrorist och offer i starkt avsnitt av P3 Dokumentär, om försoning och tiden som läkande kraft.
För Martin blev det flera avsnitt av SR:s mest populära program. En fin plantskola – men underbetald. Han sökte sig vidare till skrivande på Aftonbladet och DN.
Det stora genombrottet kom med "Var är Olle?", som startade som serie år 2020 och senare sammanställdes till ljudbok på Storytel.
– Ljudberättandet var på frammarsch och jag ville ägna mig åt långa berättelser. Sedan är jag faktiskt inte någon true crime-nörd själv utan det är snarare berättelserna runt brotten som fascinerar mig mest. Det som sker utanför avspärrningsbanden. I "Var är Olle?" handlar det främst om hans pappa. Vad händer med en person som letar efter sin son i 35 år?
Martin Ezpeleta är uppvuxen i Gottsunda och bor sedan många år i Stockholm. Till Uppsala återvänder han regelbundet för att kolla på Sirius ihop med gamla vänner.
"Var är Olle?" utgår från fallet med Olle Högbom som var 18 år när han försvann år 1983, efter en festkväll i Sundsvall. Hans pappa Ruben Högbom beskrev hur han sedan dess levt som en robot. Han både vaknade och somnade med sin son i tankarna.
– Som berättelse var Olles försvinnande svårt att nysta i för det fanns nästan inga spår. Men det fanns den här pappan som efter 30 år fortsätter leta efter sin son. Jag blev som besatt av att försöka hjälpa honom.
Ruben Högbom och Martin Ezpeleta. "Jag ville skildra vad som händer med en familj som imploderar av sorg", säger Martin Ezpeleta om "Var är Olle?". Under arbetets gång blev han allt mer besatt av att försöka hjälpa familjen.
Martin Ezpeleta skildrar känsligt de stora svallvågor av lidande som följer på ett försvinnande. Anhöriga fastnar i oförlöst sorg. Famlar för att finna någon form av bokslut. Han har fortsatt berätta om försvunna personer och deras anhöriga i två ljudböcker och en dokumentärserie.
I den egna bakgrunden finns faktorer som förstärker engagemanget i fallen. Släkten finns i Argentina, där dödsskvadronernas härjningar ledde till att 30 000 människor försvann mellan år 1976 och 1983. De fångades in, hölls i läger och sköts eller slängdes i havet. Martin Ezpeletas svärföräldrar tillhör de försvunna.
– Det ger mig en förståelse som de flesta i Sverige saknar. Jag har fler än 100 bekanta som förlorat anhöriga. Det lever i mig. Samtidigt finns det något förpliktande i det som kan bli jobbigt.
"Jag befinner mig i skarven mellan ljudbok, dokumentär och podcast och det är där jag vill vara. Det finns inget bra namn för det jag gör", säger Martin Ezpeleta.
Han beskriver hur dokumentärerna dränerar honom.
– Jag jobbar väldigt länge med dem och kommer nära dem jag berättar om. Människor öppnar sig för mig och litar oerhört mycket på mig. Det är ett enormt ansvar. Jag är helt slut och kraschar efteråt.
Hur mår du då?
– Det är kluvet. Å ena sidan känner jag att jag inte kommer palla att jobba med ett så starkt känslomässigt engagemang. Å andra sidan blir det som en drog. Det blir svårt att tänka sig att berätta historier där inte allt står på spel. Varför skulle jag berätta dem?