Många har en uppfattning om hur terapi går till, men desto färre har tagit del av terapeuternas perspektiv.
Mer än en fjärdedel av alla svenskar har gått i psykoterapi. I populärkulturen finns många skildringar från terapirum, till de kändaste hör maffiabossen Tony Sopranos moraliskt tveksamma men hejdlöst underhållande sessioner med Doctor Melfi. Med undantag för HBO-serien ”In Treatment”, är perspektivet i regel patientens.
Även i verkliga livet framstår terapeuter lätt som mytomspunna karaktärer i små men viktiga roller. En terapeut kan ju få höra saker patienten inte har berättat för någon annan, medan patienten oftast vet mycket lite om vem terapeuten är utanför behandlingsrummet.
I nya boken ”Terapi pågår” av Isabel Petrini och Niklas Möller, psykologkollegor i Uppsala, bjuds läsaren in i terapeuternas huvuden. Fiktiva men verklighetsanknutna patientsamtal återges, med terapeutens tankar i kursiv stil insprängda mellan det som sägs.
"Vi sitter båda lutade över min skiss. Jag kan verkligen inte rita, tänker jag. Vilken dålig grej, dålig bild. Vad ska den leda till? Tittar upp. Han gråter tyst med stora ögon."
– Vi ville skriva om vårt hantverk, hur det tar sitt uttryck i praktiken, säger Isabel Petrini, när vi träffas i Litteraturens hus vid Walmstedtska gården.
Niklas Möller är psykolog, psykoterapeut och specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Isabel Petrini är psykolog och jobbar med utbildning inom området Brott mot barn och unga. Båda är verksamma vid Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Uppsala.
Det kan, som ovan, handla om att rita streckgubbar för att synliggöra för någon hur han sätter upp hårdare regler för sig själv än för andra. Samtidigt som patienten ser teckningen som hjälpsam är psykologen självkritisk, inte bara gällande sina konstnärstalanger.
– Manualer och annan psykoterapilitteratur exemplifierar gärna med samtal där allt går precis som det ska, vilket kan vara bra för att förklara metoden. I verkligheten är det ofta mer komplext och problemen mindre avgränsade, det vill vi visa, säger Niklas Möller.
Behandlingsrummet är ofta en plats för laddade samtal och starka känslor.
I boken möter vi bland annat en patient som kommer påverkad till terapin efter ett återfall i missbruk. Ett kapitel beskriver terapeutens lättnad när en session ställs in. I terapeutrollen ingår att hantera sina egna känslor.
”Och i hasorna på lättnaden kommer skammen. Skammen som en blöt kall handduk som inte hjälper alls för att bli torr och varm. Snarare huttrar jag till.”
– När patientmöten känns jobbiga brukar det bero på att terapin inte leder framåt. Lättnaden handlar inte om personen, utan om maktlösheten. Det är jobbigt att inte kunna hjälpa, säger Isabel Petrini.
Isabel Petrini och Niklas Möller, psykologkollegor i Uppsala, har skrivit boken "Terapi pågår", med undertiteln "Det sagda och det tysta". Boken bjuder in läsaren i terapeuternas huvuden.
Just maktlösheten tycker båda hör till det svåraste med yrket. Ibland möter de patienter med självmordstankar, och under tiden mellan de inbokade mötena har terapeuten ingen koll på vad patienten gör. Det händer också att de får patienter som de inte lyckas hitta ett samarbete med.
– Vi klarar mycket nu jämfört när vi var nya i rollen, säger Isabel Petrini.
Boken skildrar det tysta som sker under samtalens gång – vad terapeuten upplever och hur det påverkar arbetet med att hjälpa klienten.
Sedan finns förstås stora behållningar med jobbet.
– Det är ett jättefint förtroende vi får. Att någon kommer och pratar om det som är viktigt, säger Niklas Möller.
– Ja, att få vara med när någon är modig, och förhoppningsvis se effekten av modet, säger Isabel Petrini.
”Får man ge dig en kram? Eller är det olagligt att krama psykologen?
Jag kramas gärna.
Det är hennes kram. Jag härmar. Trycker till lagom. Släpper så fort jag känner att hon vill släppa. Vi stannar på ett avstånd som är närmare än vanligt.
Hennes ögon strålar. Hela hon strålar. Så vacker. Vill säga det. Kan inte.
Ja, hej då, då, psykologen. Eller katalogen som min son tror att du heter. Haha.”
Fotnot: Citaten ovan är hämtade ur boken "Terapi pågår".