1906 års elever vid Agdatorps trädgårdsskola. Ur Per-Gunnar Perssons arkiv.
– Under några veckor gick jag igenom ett par tusen trädgårdstidningar från 1860 och 100 år framåt. Där fanns knappt något skrivet om kvinnorna, säger trädgårdshistoriker Inger Olausson.
I tidningarna kunde hon läsa om männen; de var trädgårdsmästare, drev företag och var engagerade i trädgårdsföreningar och nätverk. Männens erfarenheter, åsikter och karriärer fick utrymme och syntes.
– I min forskning har jag velat komma åt kvinnorna, de osynliga. De som jag vet har funnits där hela tiden och vars insatser varit minst lika betydelsefulla som männens.
Tillsammans med Boel Nordgren har Inger Olausson skrivit nya boken ”Trädgårdsmästarinnor – hundra år av kamp för jämställd trädgårdsutbildning”. Den skildrar perioden 1860–1965 och porträtterar en stor del av tidens kämpande kvinnor.
Författarna konstaterar att hindren för kvinnorna var många och något av de svåraste att riva var den utbredda synen att kvinnor var svaga. Så har det dock inte alltid varit. I jordbrukssamhället var många av kvinnornas sysslor fysiskt tunga och de hade en central roll inom produktionen på landsbygden.
– Men i det industriella samhället lyftes en helt annan bild av kvinnan fram: hon sågs som fysiskt svag och beroende av mannen, och moderlig, säger Inger.
Inger Olausson har fått igenom ett par tusen tidningar och hittande nästan ingenting om kvinnliga trädgårdsmästare. "Då ville jag forska om de osynliga kvinnorna".
Det var också i och med industrialismen som kvinnor förminskades inom trädgårdsbranschen.
– De som valde svaghetsargumentet bortsåg från allt det oerhört tunga arbete som kvinnor utfört genom tiderna. Exempelvis vid småbruk på landsbygden, i handelsträdgårdar och i statarfamiljer där kvinnor dessutom förväntades mjölka gårdens kor flera gånger dagligen, säger Inger Olausson.
Just handelsträdgårdar är hennes specialområde. Hon har disputerat på det vid SLU. I dag är hon pedagogisk utvecklare vid Uppsala universitet.
– Dessutom var det ju inte trädgårdsmästaren som utförde de tyngsta jobben i en trädgård. Det gör argumentet om kvinnors svaghet faller. Ofta var kvinnor anställda i trädgårdarna, säger Inger Olausson.
Dalkullorna var ett exempel. De var kvinnor från just Dalarna som utförde säsongsarbete bland annat i trädgårdar. De ansågs starka men fick lägre löner än männen.
Ett annat avgörande hinder för kvinnor var att de var uteslutna från trädgårdsutbildningarna och följaktligen inte kunde konkurrera om trädgårdsmästarjobben.
Elever vid Agdatorps trädgårdsskola cirka 1910. Ur boken ”Trädgårdsmästarinnor – hundra år av kamp för jämställd trädgårdsutbildning”. Ur Stora Boråkra arkiv, okänd fotograf.
Kring 1890-talet höjdes röster för att kvinnorna skulle få tillgång till trädgårdsutbildningar. En starkt pådrivande kraft var Fredrika Bremer-förbundet.
Ett av de argument som hördes i debatten var att det inte var bortkastade pengar att låta kvinnor utbilda sig inom trädgård; när de gifte sig kunde de ha nytta av sina odlingskunskaper. Att kvinnorna inte skulle jobba som gifta ansågs självklart.
– Samtidigt som kvinnorna i Sverige kämpade för sin rätt till utbildning hade andra länder kommit längre. Trädgårdsutbildningar för kvinnor hade öppnat i Tyskland, Danmark, England och Finland, säger Inger Olausson.
Från slutet av 1800-talet började ett fåtal utbildningar öppna upp för kvinnor även här. Ett avgörande steg var när staten startade trädgårdsutbildningar från 1910-talet. Då kunde inte kvinnor längre uteslutas.
Men de hade fortfarande motvind. En av pionjärerna som utbildad trädgårdsmästare var Margareta Hallgren. Trots dubbla utbildningar var det hennes man som fick anställningen som trädgårdsmästare när de begav sig till Visby för att arbeta. Och då hade han ingen formell utbildning utan var upplärd av sin hustru.
Inger Olausson har skrivit boken ”Trädgårdsmästarinnor” tillsammans med Boel Nordgren. "För hundra år sedan ansågs kvinnor för svaga för trädgårdsarbete. Men det argumentet var felaktigt".
En kvinna från Uppsala som utbildade sig inom trädgårdsbranschen var Aina Wallén. Hon startade eget företag och erbjöd kvinnor praktikplatser så de skulle kunna söka vidare till högre trädgårdsutbildning. Just att få praktikantplats var också ett hinder för kvinnor; boendena för praktikanter var ofta för män.
På 1970-talet kom brytpunkten. Då var utbildade sig ungefär lika många kvinnor som män inom trädgårdsbranschen.
– När jag själv gick min trädgårdsutbildning på 80-talet var det en klar dominans av tjejer, säger Inger Olausson.
Men är det inte så att manliga trädgårdsmästare dominerar till exempel i trädgårdstv-program?
– Trots att fler kvinnor än män utbildas och arbetar i branschen syns inte kvinnorna på samma sätt i tv, tidningar och bokutgivningen. Fortfarande lever nog bilden av en trädgårdsmästare som en man, kanske med tomtelikt utseende, säger hon.
Vid Brogård norr om Uppsala kunde kvinnor studera trädgårdsskötsel. Brogård var en äldre herrgård som hörde till Fackskolan för huslig ekonomi. Fotografiet är från 1945.