Charlie Sjöberg har bytt både sitt för- och efternamn som en anpassning till det svenska samhället. Om det kommer göra det lättare för honom att i framtiden får jobb kan han bara spekulera i. Nu går han på Lundellska gymnasiet.
– Det är klart att folk kan titta på mig med lite förvåning, när de ser en utländsk person som heter Charlie Sjöberg.
Det berättar 20-åriga Charlie, som hette Endi Charles Madubuike när han kom till Sverige från Ryssland som barn. Efter ett par år i Sverige gifte hans mamma om sig, och i samband med det bytte de båda två bort Charlies pappas nigerianska efternamn Madubuike, och tog namnet Sjöberg.
Charlie var sju år vid namnbytet – och inte helt nöjd.
– Jag var väldigt envis när jag var liten och ville behålla pappas namn, men mamma tänkte ju på min framtid, hon sa att det skulle bli enklare att skaffa jobb med ett svenskt namn, säger han.
Charlie Sjöberg upplever också att normen är att man ska anpassa sig till samhället. Sådana anpassningar har han gjort flera gånger på grund av de flyttar han hunnit göra. Från Ryssland till familjens första lägenhet i Råneå, till grundskolorna i Dalarna och sedan till Lundellska gymnasiet i Uppsala.
– Kanske har de anpassningarna gjort att jag klarat mig ganska bra undan främlingsfientlighet och fördomar, resonerar han.
Och som Charlie Sjöberg smälter han in, trots sitt nigerianska och ryska påbrå.
Som Endi Charles Madubuike gjorde han inte det.
– Många hade svårt att uttala Endi och drog egna slutsatser kring hur det skulle uttalas. Jag kunde bli kallad för tre olika saker.
Charlie Sjöberg har blivit skicklig på att anpassa sig till den plats han kommit till. Med ett antal flyttar bakom sig kan han exempelvis växla dialekt från norrbottniska, dalmål till rikssvenska.
Under sommaren mellan årskurs tre och fyra hade han tröttnat, han ville byta även sitt förnamn.
Att ta mellannamnet Charles kom först som förslag, men Charlie blev orolig att även det namnet skulle leda till problem. Charles fick i stället bli Charlie.
Namnbytet blev en lättnad.
– Men jag tänker fortfarande på mitt efternamn då och då. Jag kommer att byta tillbaka i framtiden, men det blir inte förrän jag börjat jobba och etablerat mig. När jag var liten och bytte från Madubuike till Sjöberg sa pappa att det var okej, men att jag aldrig skulle glömma mina rötter.
Alexandra Valdez "försvenskade" sitt namn som 19-åring efter att ha utstått främlingsfientlighet och rasism. Hon är nöjd över beslutet och uppmuntrar andra med utländska namn att göra detsamma.
Även Alexandra Valdez vill byta tillbaka till sitt födelsenamn. När hon kom till Sverige från Bolivia på 80-talet hette hon Alejandra Lourdes Paredes Valdez.
– Det är mycket vanligare att som svensk bara ha ett efternamn, så jag strök min pappas. Med en svensk stavning av Alexandra blev det också mycket lättare för min omgivning.
Som sexåring lärde hon sig svenska snabbt, ändå stack hon ut.
I skolan ögnade svenskläraren igenom klasslistan, fastnade vid Alexandras namn och hänvisade till svenska för invandrare.
– Förmodligen hade min svensklärare bara sett namnet och färgen på mig, säger hon.
"Mitt liv blev lättare" säger Alexandra Valdez om namnbytet.
I skolan förekom också n-ordet och andra glåpord, eller så sa elever att barnen med utländsk bakgrund luktade illa. Den första arbetserfarenheten på ett sommarjobb under gymnasiet följde samma spår.
Intervjun hade hon haft över telefon.
– När jag kom till första arbetsdagen utbrast chefen: "Men du är ju inte svensk?". "Nej", svarade jag och undrade om det var ett problem. Han hade ju inte mycket till val annat än att säga nej, men det var ju ett problem för honom.
Efter det fick hon nog av hur hennes bolivianska ursprung blev ett problem och eftersom namnet var det enda hon kunde påverka själv för att möta mindre motstånd bestämde hon sig för att byta. Som 19-åring tog hon beslutet att "försvenska" det.
Alexandra Valdez i gemensamhetslokalen i Uppsala. Hon är ordförande i kvarterets styrelse och tillbringar mycket tid med grannarna.
Alezandra Valdez började därefter plugga till jurist i Uppsala, bytte till lärarprogrammet och jobbar i dag som nämndeman, fritidspolitiker och ägnar sig åt styrelseuppdrag.
Senast för ett par dagar sedan användes ordet "svartis" på ett möte.
– Den personen som sa det förstod direkt att det var olämpligt. Jag började säga att det är ingen fara, det går bra. Men det gör inte det, det går inte bra. Det kände jag efteråt.
När Alexandra Valdez växte upp blev hon satt i SFI på skolan, trots att hon lärt sig svenska som sexåring. Sådana missförstånd tröttnade hon på.
Många kommentarer rinner av Alexandra, men sedan kommentarerna i skolan på 90-talet har samhället inte förändrats, menar hon. Alexandra upplever snarare att främlingsfientlighet normaliserats.
Namnbytet har hon därför aldrig ångrat.
– Mitt liv blev lättare. Jag skulle nästan uppmuntra folk till att byta namn.
Det är värt det inte minst för jobbsökandets skull, enligt Alexandra Valdez. Hon tror att hennes arbetsliv skulle blivit betydligt svårare utan ett svenskare namn. Därför kommer hon att vänta flera år till, kanske till pensionen, innan hon byter tillbaka. För det vill hon.
– Då kommer jag att bli jag igen. Till 100 procent.