En dag för drygt ett år sedan rasar livet för en familj bosatt strax utanför Uppsala. Polisen står utanför dörren med dragna vapen och meddelar att familjens tonåriga barn är misstänkt för ett allvarligt brott. Mer får familjen inte veta där och då.
Det ska visa sig att tonåringen, som vi kan kalla Sam, varit inblandad i ett allvarligt brott. Sam döms och placeras på Sis-hem.
När UNT träffar Sam och hens mamma, som vi kan kalla Sofia, har Sam avtjänat sitt straff och flyttat tillbaka till familjen. Sam är fortfarande minderårig och nu vill familjen blicka framåt och få in Sam i samhället igen.
På dem låter det som att tiden på Sis-hem har gett önskvärd effekt. Sam har blivit kvitt det drogberoende som hen menar ledde fram till händelsen och har bestämt sig för att ändra sitt liv.
– Jag har ju hela livet framför mig, så jag försöker ordna upp det. Jag tycker att det går ganska bra. Nu när jag inte tar droger är jag klarare i huvudet.
Hen pluggar nu upp sina grundskolebetyg och planerar att utbilda sig till tatuerare efteråt. Hen visar stolt upp några målningar som hen jobbat på i sin mobiltelefon.
– Sam har blivit mycket öppnare och ärligare. Hen döljer inte saker längre, utan står för sina misstag, säger Sofia.
Men att komma tillbaka till samhället har visat sig lättare sagt än gjort.
Innan domen menar de att det har funnits både trygga och otrygga platser och människor i Sams liv. En trygg plats har varit en ungdomsgård här i Uppsala. Där har det varit drogfritt och där har det också funnits vänner som Sam och Sofia beskriver som bra personer.
Men efter att ha avtjänat sitt straff fick Sam inte återvända till ungdomsgården.
– De sa att de andra ungdomarna snackade så mycket skit och spekulerade kring domen när Sam var där, säger Sofia.
Kan du ha någon förståelse för deras beslut?
– Jag kan förstå att man avvisar personer som skapar en orolig stämning. Men då tycker jag att det är de som orsakar stämningen, de som pratar skit och spekulerar, som ska avvisas. Inte den som bara är på platsen, säger Sofia.
Sofia kan förstå att ungdomsgården inte alltid har tillräckligt med resurser för att ta emot Sam. Men hon hade önskat att hen åtminstone kunde vara välkommen någon dag i veckan.
– Nu får hen inte en chans att visa att hen förändrats. Straffet bara fortsätter.
Sam pratar tyst och pillar samtidigt på sugröret till sin smoothie. Hen söker ofta sin mammas blick som stöd.
– Sen jag kom hem har det varit rätt ensamt. Några dagar i veckan åker jag till skolan. Jag gör det jag ska och sen åker jag hem.
Förutom att tiden på Sis-hem gjort hen ovan att möta nya människor har hen en autismdiagnos som gör det svårt med sociala kontakter. Sams klasskompisar är inte heller några som hen vill umgås med.
– De kan skryta om att de slagit någon och jag känner bara att det är ju inte så bra, säger Sam.
Hos Sofia finns en oro att Sam ska bli isolerad eller söka sig tillbaka till de otrygga sammanhang som banade väg för brottet.
– Jag kan inte låsa in mitt barn eller linda in hen i bubbelplast för alltid. Därför måste det finnas trygga platser även för min tonåring. Platser som är drogfria och där det finns vuxna som håller koll, säger hon.
Sofia säger att de har fått bra stöd av socialtjänsten. Det är de tacksamma för. Men den hjälpen räcker inte om Sam inte välkomnas i resten av samhället, säger de.
– Man måste fånga upp ungdomarna när viljan finns. Risken är att det blir så ”nej, jag är inte välkommen, då struntar jag i det”, säger Sofia.
Verksamhetschefen för den berörda ungdomsgården vill inte kommentera det enskilda fallet, men säger att de inte avvisar någon på grund av en dom.
– Ibland kan situationen kring en person vara eller upplevas vara sådan att det skapar en otrygghet för de andra. Min prioritet är att garantera att det är säkert för alla. Men vi avvisar ingen lättvindigt, säger hon.