Att prata om sjukdomen har gett mening till alla år som gick åt till att vara sjuk. Signe hjälper andra drabbade som mentor via Frisk & fri, rikföreningen mot ätstörningar.
På köksbordet i Luthagen hoppar katten Rut upp och försöker dricka ur vattenglasen. Låten "Somewhere tonight" av Beach House spelas i bakgrunden medan Signe skrattar åt Rut och puttar ner henne på golvet.
Signe Bennich Karlstedt pluggar första terminen på socionomprogrammet i Uppsala. Hon lägger tid på plugget, sina vänner, sina katter och på god mat – en burrata kan göra henne alldeles pirrig. Men under många år var det ätstörningen som slukade hennes tankar.
– Jag kontrollerade allt jag åt och räknade kalorier. Jag gjorde ett veckoschema för hur jag skulle gömma mina mackor, säger Signe.
Katterna var en viktig vändpunkt för Signe i tillfrisknandet. Rut och Märta köptes samma sommar som hon kämpade för att skrivas ut från heldygnsvården.
Under många år dolde hon sin anorexi.
– Det är så dubbelt. Jag gjorde allt för att dölja anorexin samtidigt som det enda jag ville var att bli räddad från sjukdomen.
I åttondeklass märkte en skolsjuksköterska på en kontroll att Signe hade gått ner i vikt. Hon skulle skriva hem till Signes föräldrar och berätta. Signe förberedde hur hon skulle gömma brevet från skolan. Men när hon väntade tändes ett litet hopp om att allt skulle vara över – hennes mamma skulle kanske se brevet.
Skulle hon bli räddad?
– Det var en av de värsta stunderna... Ensamheten när inget brev kom. Jag trodde att skolsjuksköterskan struntade i det för att jag inte var tillräckligt sjuk. Det var starten för det som senare skulle komma att bli slutet, säger Signe.
I dag kan hon se tillbaka på hur mycket som hade kunnat vara annorlunda om hon hade blivit mött på ett annat sätt från vuxna i till exempel skolan. Okunskapen kring ätstörningar är en av anledningarna till att hon pratar om det hon gått igenom.
Anorexin fick ett fastare grepp om Signe – den blev en del av henne. Under 2,5 år åt hon inte en enda lunch i skolan och det visste alla om. En lärare sade inför klassen att hon skulle vara piggare om hon åt lunch. Hen frågade inte hur Signe mådde.
Ätstörningen förvärrades av att människor inte gjorde något trots att de såg att hon inte åt. Det är något som Signe återkommer till under och efter sjukdomen: känslan av att inte vara tillräckligt sjuk. Det kan låta märkligt att det för någon som har drabbats av anorexi finns en rädsla för att inte vara anorektisk nog. Men det är en del av sjukdomen.
Mot 2020 blev Signes sjukdomstillstånd alltmer akut. Ätstörningsdemonerna tog över. Till slut höll hennes kropp på att kollapsa.
6 januari år 2020 körde Signes mamma henne till SÖS efter att anorexin sade åt henne att sluta dricka.
Signe skrev i sin dagbok:
Läkaren sa igår att jag kommer dö. Att mitt hjärta inte kommer orka, att njurarna lägger av och att mina värden är fel. Jag har aldrig
känt ett sånt lugn. Jag vet inte om jag vill dö, men jag önskar att jag kunde ha pausat den sekunden och fått känna så för evigt. Lugnet.
Signe lades in på heltidsvård på Mandometerkliniken efter dagarna på SÖS. Hon fick träffa andra drabbade som senare blev hennes nära vänner. Hon mötte människor som såg henne bortom sjukdomen – som hennes behandlare Lucy Pereyra Nalvarte.
– Vården var avgörande för att jag skulle bli frisk. När jag fick träffa andra sjuka såg jag deras lidande, och då också mig själv.
Hon tar fram en påse med saker från när hon var inlagd. Det mesta är gamla brev från vänner. Kompisarna och familjen har funnits med och stöttat under hela processen.
Det tar lång tid att bli frisk, men med tiden syntes en hägring av livet utanför betongbyggnaden i Stockholm. En vän körde rullstolsrace med Signe utanför kliniken tills hon skrek av skratt. På en permission stod hennes närmsta vänner på mammans trapp. Signe började hitta sig själv igen.
– Det är lite komiskt att det var prestationsångesten som bidrog till att jag blev sjuk men också den som bidrog till att jag blev frisk. Det kändes helt meningslöst att gråta så många timmar över skolan för att sen inte kunna gå klart den. Till slut tänkte jag: hur ska jag bli bäst på att vara frisk?
I lägenheten som hon delar med bästa vännen Lovis klättrar Rut upp på Signes axel.
I dag har hon ibland svårt att ta in och känna att allt detta hände henne men under alla år har Signe skrivit dagbok. Det hon inte visste när hon var sjuk var att hennes mamma också gjorde det. Bådas dagboksanteckningar resulterade i boken: "Att försvinna sig: en mor och dotters berättelse om anorexi" (Bazar förlag, 2024).
Boken skrev Signe tillsammans med sin mamma Anna Bennich, som bland annat är psykolog i Tv4.
Signe på Engelska parken med vännen Lisa. De har fullt upp med tentaplugg.
Hur har det varit att dela sina privata dagboksanteckningar?
– Det är inte jag som syns i boken. Det är sjukdomen. Sedan är det klart att det ibland på dejter och med nya vänner kan bli lite konstigt att kasta ur sig att jag skrivit en bok, eller har gått om ett år.
Nu letar Signe sig fram i sin nya roll som Uppsalastudent. Kanske blir det som hon skrev i boken år 2022:
På mitt nästa golv kommer jag inte gråta över mat, troligtvis bara över killar.