Sara Samara är 25 år och bor i Uppsala. Som muslim i ett icke-muslimskt land är det ibland svårt att känna gemenskapen med andra troende. Därför är Sara tacksam att moskén finns.
– Mina föräldrar har alltid sagt till oss barn att vi ska vara nära vår tro, även fast vi bor i ett land som inte tillhör religionen.
Sara Samara, 25, är muslim. Hon föddes i Jordanien, men kom till Sverige med sin familj när hon var två år. Att vara nära religionen har inte alltid varit enkelt under uppväxten i Uppsala.
– Tonåren var en särskilt tuff tid, av flera anledningar. Allt handlade om att försöka passa in.
När klasskompisarna i gymnasiet skulle till Flustret eller Birger Jarl på helgerna för att festa förstod de inte varför Sara inte ville följa med.
I ett sekulariserat land som Sverige har Sara haft det svårt att känna sig hemma. Men det finns en plats där Sara känner gemenskapen med andra troende – moskén.
Om hon har tid försöker Sara ta sig till fredagsbönen varje vecka. Något hon däremot aldrig missar är Eidbönen under högtiden Eid, då muslimer världen över firar att fastemånaden Ramadan bryts.
– Det är en speciell känsla som jag nästan inte kan förklara med ord. Alla är samlade på en plats och är där för samma syfte. Man känner på något sätt att man hör hemma just där i den stunden, berättar Sara.
Utöver att besöka moskén så ber Sara fem gånger om dagen. På frågan om det är svårt att hinna med blir svaret nej. På campus Blåsenhus där Sara läser till historie- och engelsklärare finns nämligen ett bönerum.
Vad betyder din tro för dig?
– Den hjälper mig oavsett om jag är glad, ledsen eller behöver ta tuffa beslut. När jag ber till Gud om vägledning så känner jag trygghet i att det finns något större för mig att luta mig mot.
Om ett och ett halvt år är Sara Samara färdig ämneslärare. Hon längtar ut i arbetslivet och hoppas att kunna lära eleverna att respektera varandras olikheter.
Tron har alltid varit en självklar del i Saras liv. Lika självklart kändes det att börja bära slöja.
– Jag gick i årskurs fyra. Mina föräldrar satt på balkongen och jag minns att jag gick ut och sa “mamma och pappa, jag vill börja med slöja”. De blev lite oroliga. Dels för att jag var så ung och dels för hur det skulle påverka min vardag.
Men Sara hade bestämt sig. Hon skrattar när hon minns vad som hände i klassrummet dagen därpå. Lite av hennes långa hår stack ut under slöjan och en pojke i klassen täckte direkt sina ögon och ropade till Sara. Läraren hjälpte snabbt med att stoppa in håret.
– Jag vet att alla inte har sådan tur, men jag fick bara positivt bemötande så det var aldrig jobbigt att börja använda slöjan.
Sara Samara ber fem gånger om dagen. Hon beskriver det som en rutin och en paus i vardagen. På campus Blåsenhus, där hon både jobbar och pluggar, finns ett bönerum dit hon går för att be.
Slöjan är en del av Saras identitet. Att få visa sin tro utåt ger henne både trygghet och styrka.
– Det är liksom jag, det är Sara. Så enkelt är det. Den håller inte mig tillbaka, den stärker mig.
Har du mött något motstånd för att du bär slöja?
– Tyvärr är det en del av vardagen. Det har fått mig att tänka efter om jag verkligen ska ha med en bild på mig själv i mitt CV när jag söker jobb, till exempel.
Under uppväxten hörde Sara om attacker mot kvinnor med slöja och blev allt oroligare, och argare.
Sara Samara kommer från Palestina, men föddes i Jordanien efter att hennes mor- och farföräldrar flydde dit. “Här ses jag inte som svensk, men när jag åker och hälsar på mina släktingar ser de mig som svensk”, säger hon.
Som barn lät hon inte sin mamma gå ytterst på tågperrongen ifall någon skulle putta ner henne på rälsen för att hon hade slöja på sig. På bussen skrek hon åt främlingar som kommenterade hennes mammas slöja.
Tron har hjälpt henne att hantera sådana situationer, och i dag är Sara lugnare. Hon blir fortfarande arg över att slöjan inte accepteras, men hon känner sig trygg i vem hon är.
– Religion är inte lika självklart för alla andra som det är för mig, så jag kan förstå vissa reaktioner mot mig. Men vi behöver inte tänka lika, så länge vi respekterar varandra, säger Sara.