Barndomen var lycklig, minns Samuel Liljehav. Mammorna närvarande och kärleksfulla.
Ibland får Samuel Liljehav, 20, frågan om han inte saknar att ha en pappa.
– Då brukar jag svara att jag inte kan sakna något jag aldrig haft, säger han.
För några månader sedan flyttade Samuel till Hallstavik, där han är sambo och utbildar sig till personbilsmekaniker. När han nu är på besök i sin gamla hemstad glittrar höstsolen i Svandammen och Samuel konstaterar att han saknar Uppsala lite. Här hade han en lycklig barndom med sina mammor.
– Mina föräldrar var närvarande och lät mig gå mina egna vägar. De är troende men har inga problem med att jag inte är det.
Vi slår oss ner på ett kafé och Samuel berättar att mammorna, Emilia och Helene, bestämde sig för att skaffa barn innan det var möjligt att få hjälp med assisterad befruktning i den offentliga vården. Till skillnad från många andra lesbiska par åkte de inte utomlands utan hittade en donator i bekantskapskretsen.
– Han var inte intresserad av att bli pappa utan ville helt enkelt hjälpa dem, säger Samuel, som fick veta donatorns identitet när han var 18 år gammal.
– Hans enda krav var att få vara anonym tills jag blev vuxen.
När Emilia och Helene gifte sig 2003 var Emilia höggravid. Exakt hur befruktningen gick till vet inte Samuel, bara att det inte var genom samlag.
– Sådana detaljer berättar kanske inte föräldrar för sina barn, säger han med ett leende.
Samuel, 1 år, i mitten, med sina mammor Helene och Emilia, sminkade för halloween.
Sedan kom mammorna att separera när Samuel var två år. Därför växte han upp växelvis hos Helene och Emilia. Emilia gifte om sig med Ann-Sofie, som för Samuel är lika mycket mamma som de andra två.
– För mig har min familj aldrig varit konstig eller anmärkningsvärd.
Samuel tror att han tänker lika lite på att han har tre lesbiska mammor, som andra tänker på att deras föräldrar är en man och en kvinna. Däremot får han ofta frågor om sin familjesituation och besvarar dem gärna.
– Om man inte frågar blir det en gissningslek, och sådana brukar aldrig sluta bra, säger Samuel.
Otrevliga kommentarer får han också ibland, och är tacksam för sin förmåga att inte låta sig påverkas av andras fördomar.
– Jag har fått höra att jag inte är ett ”naturligt barn” och folk har till och med sagt att de blir äcklade av mig, berättar Samuel, och tillägger att han vet att det finns barn i regnbågsfamiljer som mår dåligt av att möta sådana attityder.
– Jag ställer upp på den här intervjun för att jag vill visa att vi är helt vanliga människor.
"Jag tycker att jag har en bättre syn på kvinnor än många andra män", säger Samuel Liljehav.
Det har snart gått 20 år sedan Sverige öppnade för att erbjuda lesbiska par assisterad befruktning och allt fler barn lever med två mammor. Samtidigt möter Samuel fortfarande personer som menar att barn far illa av att inte ha både manliga och kvinnliga förebilder, eller att barn i samkönade relationer själva blir homosexuella eller ”osäkra i sin könsidentitet”.
– Jag är man och bor med en kvinnlig partner och våra två hundar och två katter. Nu ska jag bli bilmekaniker. Inte för att det på något sätt varit fel om jag hade varit på ett annat sätt, men hela min karaktär är ju ett politiskt statement, säger Samuel.
Tror du att du på något sätt har påverkats av att växa upp med samkönade föräldrar?
– Jag kan ju inte veta hur jag blivit om jag haft en mamma och en pappa. Men jag tycker att jag har en bättre syn på kvinnor än många andra män. Jag ser människor som individer snarare än som kön.
Samuel Liljehav trivs med livet som bilmekaniker i Hallstavik, där han bor med sambo, katter och hundar.