Kristina Jonsson ville ha en familj enligt normen men träffade ingen som det klickade till med. Hon var 44 år när hon födde tvillingar genom donation.
Kristina Jonsson öppnar med ett glatt hej och föser samtidigt undan leksaker och skor med ena foten för att göra väg in i lägenheten.
– Vill du ha kaffe? Jag måste ta min andra kopp, säger hon.
Signe och Elsa, båda fem och ett halvt år, sitter i soffan och tittar på "Sommarlov" på tv. Vi sätter oss på balkongen där ett tält ligger på vädring efter en natts utflykt till Hammarskog.
För att bli gravid behövde Kristina Jonsson både donerade äggceller och donerade spermier, en så kallad dubbeldonation.
– Jag ville ha en hel familj enligt alla normer, men eftersom jag inte träffade någon vettig i tid, jag var 44 år när jag födde dem, så fick jag köra det här spåret. Det är inget jag ångrar, säger hon.
Att hon fortsatt att leva som enförälderfamilj är inget egentligt val.
Varken ork eller tid har funnits för att ge något till en partner. Kristina Jonsson har haft fullt upp med sina små. Hon har inga föräldrar i livet som kan bistå henne. Hennes syster har funnits där och ett äldre par har ställt upp när hon behövt egen tid.
Kristina Jonsson är medlem i Femmis, föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation, och i Makalösa föräldrar som arbetar för att särlevande föräldrar och deras barn ska ha goda förutsättningar i samhället.
– Det jag ser bland Femmis medlemmar är att vi inte söker ekonomiska bidrag eftersom vi har valt att skaffa barn själva. Undertonen inom samhället och i svensk vård är att du valt det själv och då får du också får klara dig själv. Jag vet att det finns de som kämpar hårt och ändå inte riktigt får ihop det. Det här med barn är överväldigande, även för oss, säger Kristina Jonsson.
Signe och Elsa, båda fem och ett halvt år varvar tv-tittandet med att rita och måla. Mamman Kristina Jonsson sitter med.
Det är svårt för par som får barn enligt den gängse normen att förutsäga hur det ska bli när barnet väl är fött. Lika svårt kan det vara för någon som valt att skaffa barn på egen hand, menar hon. Det kan upplevas att föräldraskapet blev på ett annat sätt än vad man hade tänkt.
– Min kontakt med BVC var inte så bra. Jag hade velat ha hjälp med exempelvis städning eller matlagning för att få lite lättnad ibland, men det fick jag inte. Jag vet en ensam mamma i Stockholm som fick det via kommunen, säger hon.
Ann-Christin Sundström med sonen Gabriel. De umgås ofta hemma hos Gabriels morföräldrar och spelar ibland kubb.
Ann-Christine Sundström bor med sin son Gabriel i centrala Uppsala. Hon separerade från pappan när sonen var ett och ett halvt år, nu är han 12. Hon anser att ordet ensamstående har en negativ innebörd och kallar sig hellre enförälder.
– Jag känner mig inte ensam, vi har en liten familj. Jag är enförälder, det är neutralt. Det heter singleparent på engelska inte lonelyparent. I samhället pratar man om ensamhet som ett problem. Socialstyrelsen till exempel har bidrag för att motverka ofrivillig ensamhet, det är någonting man inte vill ska förekomma. Det är något som ska förebyggas för att det leder till psykisk ohälsa. Att då sätta den stämpeln på en hel grupp av människor får en negativ innebörd, säger Ann-Christine Sundström.
Hon och pappan har gemensam vårdnad, hon uppskattar att pappan har sonen ungefär en tredjedel av tiden. Pappan bor utomlands och har inte alltid kunnat vara ledig när Gabriel har lov, därför har hon löst det med semester och kompledighet.
Ann-Christine Sundström är statsvetare och har tidigare arbetat på UD.
– Mitt arbete var extremt krävande med långa arbetsdagar och pendling på det. Samtidigt hade jag rättsprocesser med pappan i åtta års tid, det tog väldigt mycket energi. Jag blev sjukskriven, säger hon.
Ann-Christine Sundström lever tillsammans med sonen Gabriel. Pappan bor i England.
Nu har hon fått en deltidsanställning i föreningen Uppsala Makalösa föräldrar som verksamhetsutvecklare. Föreningen stöttar ensamstående familjer ekonomiskt, juridiskt och socialt.
– I grund och botten räcker det inte med att ha ett bra jobb. 50 procent av medlemmarna i Makalösa har varit eller är sjukskrivna. Hög sjukfrånvaro på jobbet leder till lägre inkomst. Det blir ett ekorrhjul som kan leda till en svår situation, särskilt nu med inflationen, säger hon.
Då och då hör hon negativa kommentarer, som att de som valt att separera får stå sitt kast om de har det tufft ekonomiskt.
– Det är respektlöst. De som väljer att separera accepterar inte en dålig relation. Det är att vara en god förebild för barnen. Hellre att jag och barnet mår bra än att vi befinner oss i ett negativt sammanhang. De som vågar separera eller skaffa barn på egen hand är väldigt starka. Man borde respektera dem mer i samhället, säger Ann-Christin Sundström.