Katja Lindert Bergsten är psykolog och universitetslektor på institutionen för psykologi vid Uppsala universitet.
Jag tar upp mobilen på väg hem från krogen. Då snörps mina inälvor ihop och jorden slutar snurra. Enligt skärmen har jag precis fickringt kulturchefen, som jag pratade med i eftermiddags om en artikel på temat skam. Klockan är halv två natten mot lördag. Herregud, hon kanske tror att jag fylleringer!
”Skamsköljning”, är vad Katja Lindert Bergsten, legitimerad psykolog och universitetslektor på institutionen för psykologi vid Uppsala universitet, kallar upplevelsen.
– Skam är inte skönt, men nödvändigt för att förstå vår plats i gemenskapen. Människor är ängsliga flockdjur med kroniskt behov av att känna sig accepterade, säger hon.
Kort sagt är skam en signal om att något behöver justeras i relation till omvärlden. Att skämmas är betydligt bättre än att vara skamlös.
– Att aldrig känna skam är att inte bry sig om hur man framstår för andra. Sådana människor är farliga att umgås med, säger Katja Lindert Bergsten.
Den nödvändiga skammen hjälper oss att fatta beslut som känns rätt. Men all skam är inte konstruktiv. Den som har skam och självkritik som ständiga följeslagare får svårt att tåla även vardagsskam.
– Att någon inte skrattar åt ens skämt ses som bevis på att man är värdelös. Skamgrytan hålls puttrande, säger Katja Lindert Bergsten, och berättar att kronisk skam ökar risken för depression.
– Om man inte hoppas på något och utgår från att ingen gillar en, slipper man råka ut för signaler om att något är fel. Det är praktiskt.
Kronisk skam beror enligt Katja Lindert Bergsten ofta på tidiga upplevelser. Små barn reagerar med skam när de inte får sina behov tillgodosedda.
– En liten unge förstår inte att mamma är avvisande för att hon mår dåligt utan drar slutsatsen ”det är fel på mig”.
”Flygskam” är ett begrepp i tiden och under pandemin talades om ”coronaskam”. Katja Lindert Bergsten menar att vår individualistiska kultur gör oss mer skamkänsliga.
– Den finns en idé om att ”jag ska minsann inte skämmas”. Man skäms för att man skäms. Men skam är grundläggande för att fungera socialt. Det handlar om att säkra sin plats i flocken, säger hon.
Någon som tycker att flygandet bör minska men flyger ändå, skäms sannolikt mer än den som inte bryr sig om eller tror på flygets klimatpåverkan.
– Hur mycket skam vi känner sitter ihop med hur mycket positiv investering vi gör i något. Om klimatfrågan är viktig för mig ligger det närmare till hands att skämmas om jag flyger, säger Katja Lindert Bergsten.
För den som plågas av skam finns hjälp. En väg framåt är att öva på självmedkänsla, att bemöta sig själv med den vänlighet och medkänsla man skulle ge sitt barn eller en nära vän.
– Forskning visar att självmedkänsla är en kraftfull intervention, säger Katja Lindert Bergsten.
Att helt skydda sig från skam är däremot inte önskvärt. Skam finns för att hjälpa oss upprätthålla positiva relationer. Den som skäms är rädd att förlora eller gå miste om något.
– ”Vad var det fina jag ville som blev fel?” kan man fråga sig. Ofta går det att ställa till rätta. Finns det skam finns det alltid hopp - det visar ju att jag bryr mig, säger Katja Lindert Bergsten.
Nästa gång jag pratar med kulturchefen ber jag om ursäkt för min fickringning. Hon hade inte blivit väckt.
– Folk fickringer mig hela tiden, jag står ofta först i kontaktlistor eftersom mitt namn börjar på A. Verkligen ingen fara, säger hon.