Som psykolog måste du ha någon form av empati för personen men för den skull inte gå med på bortförklaringarna, säger psykologen Jonas Wallander
Huvudpersonen K är en man som gick i terapi hos Jonas Wallander och som några år senare, efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff, lät sig intervjuas av Jonas Wallander för att dela med sig av sitt öde i bokform.
– Han var i femtioårsåldern när han avslöjades och dömdes för sexualbrott mot barn. Jag blev fascinerad av hans liv. Hur kan det gå så många år av dubbelliv där han hade både fru och barn men samtidigt levde så dysfunktionellt? Som person var han trevlig och charmig …
K växte upp i ett våldsamt och delvis kärlekslöst hem, och som barn blev han utsatt för sexuella övergrepp av en något äldre pojke.
– Men att alla pedofiler själva har varit offer för sexuella övergrepp är en myt. Majoriteten har inte varit det, men kan i stället lida av en annan utsatthet som till exempel känslomässig försummelse eller våld.
Karaktären K känner en dragning till barn redan som tonåring. När han som vuxen mår dåligt hanterar han ångesten genom sexträffar med vuxna, men också genom att surfa på nätet efter bilder på barn som blir utsatta för övergrepp. Han trubbas av och söker material som ger honom allt större kickar, och kommer i kontakt med en anonym man som erbjuder honom ett jobb: Eftersom K är fotograf undrar mannen om han är intresserad av att ta bilder av iscensatta övergrepp.
K befinner sig snart i en härva där han både njuter av och känner avsky för sin uppgift. Han vill ha pengarna det ger men drabbas av både skuld och skam. Allt accelererar och han befinner sig snart i klorna på ett nätverk som kräver alltmer av honom. Inte förrän han blir anmäld och dömd är han mottaglig för hjälp.
Psykologen Jonas Wallanders debutbok ”Fotografen – en berättelse om mörka rum” bygger på verkliga händelser.
– Målet med att jobba med pedofiler är att minska på återfallen och därmed andras lidande. Många vill låsa in dem och kasta bort nyckeln, och jag förstår det. Men om jag skulle möta mina klienter med hat och avsky så har jag valt fel bransch. Som psykolog måste du ha någon form av empati för personen men för den skull inte gå med på bortförklaringarna. Du måste även göra klart för honom att det han gjort är hans eget ansvar till hundra procent, säger Jonas Wallander och tillägger att de flesta pedofiler vill ha hjälp.
Han ser initiativ som webbplatsen Dumpen som kontraproduktivt. Att konfrontera pedofiler och offentliggöra deras identiteter gör att vi stigmatiserar pedofili ytterligare och skrämmer bort dem som annars kanske hade sökt hjälp.
Karaktären K i boken "Fotografen – en berättelse om mörka rum" känner en dragning till barn redan som tonåring. När han som vuxen mår dåligt hanterar han ångesten genom sexträffar med vuxna.
Det går inte, enligt Jonas Wallander, att säga hur en typisk pedofil ser ut eller är. Han kan som bokens K vara en social typ med jobb och familj.
– Gemensamt för dem är ett dåligt psykiskt mående, de har svårt att stå emot impulser och är ofta känslostyrda som många andra brottslingar. De flesta förövare finns i barnets närhet och är inte en okänd person.
Kan man bota en pedofil?
– I just K:s fall fanns det hopp. Han hade inte en hundraprocentig pedofil läggning, och han kunde till slut prata om sina känslor och handlingar. Han ville själv hålla sin dragning till barn i schack. För pedofiler går behovet i vågor beroende på måendet och de kan lära sig att känna av varningssignalerna och agera i tid.
Varför är majoriteten pedofiler män?
– Män är överrepresenterade i alla typer av grova brott och särskilt våldsbrott, män har en högre benägenhet att ta risker. Det finns också forskning som pekar på att det finns en genetisk sårbarhet hos vissa män att utveckla pedofili.
I och med att övergreppsmaterial i dag är förhållandevis lättillgängligt jämfört med före internet är det också fler som konsumerar.
– Gränserna suddas ut, i dag kan man betala för en virtuell upplevelse och jag ser att det här kommer att fortsätta öka.
Jonas Wallander bor i Uppsala och jobbar som psykolog med ungdomar som är placerade på HVB-hem.
Att prata om ämnet är den bästa motkraften.
– Det är farligt om vi i vuxenvärlden ger upp och signalerar till våra barn att de inte kan komma till oss om de har varit med om något. Som förälder kan du inte gömma dig bakom argument som att du inte kan tekniken eller liknande. Ducka inte!
Ofta pratar vi med våra barn för sent, säger Jonas Wallander. Redan i låg- och mellanstadiet är det dags att ta det första samtalet, självklart åldersanpassat, om vilka faror det finns både på nätet och i verkligheten.
– Samtidigt som jag ser en ökning av övergrepp på nätet upplever jag att det finns en öppenhet att prata om det i dag, vilket är hoppingivande. Om vi drar fram de här frågorna i ljuset kan vi mota bort det stora mörkret.