Sofia och Peter är båda bosatta i Storvreta, men kände inte varandra innan arbetet med dokumentären. När Peter var hemma hos Sofia för att rensa rör, blev hon nyfiken på hans coronatatuering och Peter började berätta vad han varit med om. ”Jag blev väldigt drabbad.” säger Sofia.
– Jag tänker mycket på varför jag lever vidare, när folk dog som flugor runt omkring mig.
Peter Grandin sneglar upp mot den intensivvårdsavdelning på Akademiska där han låg i respirator under 20 dagar. I november 2020 var han nära att bli en av alla dem som strök med i pandemin.
Det har gått fyra år sedan dess och två år sedan viruset slutade betraktas som en samhällsfarlig sjukdom. Idag, en lördag i augusti då Uppsalas caféer och torg är smockfulla, känns pandemin nog för många rätt avlägsen. Men Peter tänker fortfarande på den flera
gånger om dagen. Nu delar han med sig av sin upplevelse i P1-dokumentären ”Ett andetag från döden – en pandemiberättelse”, gjord av Uppsalabon Sofia Kottorp.
– Det kanske är först nu, när vi närmar oss femårsdagen för utbrottet, som det är läge att fråga oss vad sjutton vi varit med om, säger hon.
I Peters liv finns det ett tydligt före och efter sjukdomen. När han drabbades var han en fullt frisk femtioåring. Han jobbade som rörmokare och rörde sig mycket på Akademiska, där han spolade rör.
– Jag och min kollega skämtade om det, att frågan inte var om vi kommer bli smittade, utan när. Men jag var inte rädd för viruset, säger han.
När viruset väl slår till går det snabbt. Peter går och lägger sig efter en helt vanlig dag och vaknar av att han inte kan andas. Hans sambo ringer ambulansen och när den anländer konstaterar personalen att han har 21 procent syresättning i kroppen, ett värde som de aldrig tidigare sett hos en levande människa. Peter får åka in till Iva och på det följer 20 dagar då han svävar mellan liv och död.
När Peter låg i respirator ringde vårdpersonalen till hans sambo varje dag. ”De kunde inte svara på om jag skulle överleva nästa timme” berättar han.
Men det här har Peter bara fått återberättat för sig.
– Jag har inget minne av att jag hade svårt att andas. Nästa sak jag minns är att de väcker mig på Iva. Jag visste inte var jag var eller vilket år det var. Det var jättehemskt.
Under dagarna då Peter varit nedsövd har han haft ständiga mardrömmar och när han vaknar har han svårt att skilja på vad som är verklighet och vad som är dröm.
– Jag var livrädd och trodde att personalen försökte mörda mig. Jag kunde inte prata eller göra något. Man kan nog inte förstå hur vidrigt det är att ligga i en respirator och bli väckt om man inte har varit med om det.
”Jag vill berätta om det här för att hylla sjukvården” säger Peter.
Under tiden i respirator upplevde han också att han kom till himlen.
– Det var inte en känsla. Jag är övertygad om att jag var i himlen. Jag åkte upp på en ljusbåge och drack kaffe med mina avlidna släktingar.
Men det dröjde ett år innan han vågade berätta om det här för sin sambo.
– Jag tänkte att om jag berättar det kommer hon tro att jag har något fel i huvudet.
Ja, dagarna på Iva var minst sagt omtumlande för Peter och att prata om det kan fortfarande vara jobbigt. Men han är långt ifrån ensam om sin upplevelse. Från pandemins start till idag har drygt 11 000 svenskar intensivvårdats för covid.
För att bearbeta det han har varit med om har Peter haft kontakt med andra överlevande. En av dem hamnade på Iva en månad tidigare än honom. Då hade sjukvården ännu inte kopplat sambandet mellan viruset och blodproppar. Mannen drabbades av två hjärnblödningar och kan idag inte prata, men Peter berättar att han brukar försöka peppa honom.
Bara en månad efter att Peter skrivits ut från intensiven började han jobba som rörmokare igen. Efter pandemin lider han av hjärntrötthet och han kan tycka att det är jobbigt att vistas bland mycket folk, men överlag är han väldigt tacksam över att han mår så bra som gör.
Själv är Peter tillbaka på rörmokarjobbet men han tänker ofta på alla de lyckliga omständigheterna som gjorde att just han själv överlevde och mår så pass bra idag. Om han inte hade vaknat den där natten när han inte kunde andas, om inte hans sambo hade varit
hemma, om ambulansen inte hade kunnat komma dit så snabbt – ja, då hade han nog inte suttit här idag.
Under arbetet med dokumentären har Sofia Kottorp förundrats över hur lätt det varit för samhället att gå vidare och glömma det som hänt.
Uppsalabon Sofia Kottorp är producent på Sveriges Radio och har gjort P1-dokumentären ”Ett andetag från döden – en pandemiberättelse” där bland annat Peter medverkar.
– Jag har lyssnat mycket på nyhetssändningarna från den här tiden, och det blev så tydligt att jag har förträngt det, säger hon, jag tror det finns en kollektiv längtan att glömma och gå vidare men samtidigt tror jag att det finns en massa lärdomar att hämta från de åren, både på samhällsnivå och på individnivå.
Peter har efter sin nära döden-upplevelse fått en ny livsglädje. Han berättar att han känner sig glad att han lever varje morgon när han vaknar.
– Jag kan sitta och titta på min sambo och bara le, det gjorde jag inte innan. Eller alltså vi har varit tillsammans i 30 år, alla vet ju att det blir lite annorlunda då, men nuförtiden är jag bara så tacksam över livet.