Susanne Ringell har skrivit boken "Att avskalas ett liv". Den handlar om ett sorgeår efter maken, skådespelaren Anders Larsson känd från bland annat "Rederiet".
En septembermorgon hittar Susanne Ringell sin man Anders Larsson död i lägenheten i Helsingfors, där de bott tillsammans i 40 år.
"Nej Anders, nej Anders, nej, nej" var det första hon fick ur sig.
För den breda publiken blev han känd i rollen som Malte i SVT:s långkörare på 1990-talet ”Rederiet”.
Vi hörs på telefon. Susanne Ringell sitter hemma i lägenheten. 58 kvadrat i Helsingfors nära Senatstorget och Domkyrkan. Hon sitter i det rum som tidigare varit Anders arbetsrum. Nu, efter hans död har hon låtit riva en vägg för att få in mer ljus och för första gången har hon ett eget arbetsrum.
– Han var en slarver och jag vill ha det ordningsamt omkring mig, jag hade absolut ingenting emot att han hade sitt eget rum med alla sina röror. Jag jobbade i sovrummet eller stora rummet där det finns ett burspråk så det var absolut inte frågan om något förtryck. Nu är det väldigt tyst, ibland när han levde längtade jag efter tystnad, ordning och reda men nu ekar det ibland av tomhet, säger hon.
Anders Larsson och Susanne Ringell på picknick med sillfrukost. Bilden är från en första maj under coronatiden när alla var tvungna att fira utomhus för att ändå kunna träffa sina vänner.
I ungdomen studerade Anders Larsson teologi på universitetet. Så småningom började han arbeta som inspicient på Uppsala stadsteater vilket tog mer och mer tid från studierna.
– Till slut fick han stå på scen; som frambenen på en kamel. Han var ändå frambenen, inte bakbenen, säger Susanne Ringell och skrattar gott.
Senare blev han skådespelare på allvar efter att ha gått på scenskolan i Göteborg.
Uppsala var deras gemensamma hobby, Anders hade sina vänner kvar i stan. Hit åkte de, bodde på Hotell Hörnan ett par nätter och letade sporadiskt efter en fast plats. Efter fem år köpte de en lägenhet på Sysslomansgatan 7.
Sysslomansgatan 7. Susanne Ringell och Anders Larsson hade sitt lyckogömsle högst upp på hörnet med balkong. I sovrummet hade de en takkupol där de kunde ligga och titta på stjärnorna.
Den låg högst upp på hörnet av huset med en takkupol i sovrummet där de kunde ligga och titta upp på stjärnorna och en balkong med infravärme och parasoll.
– Han tänkte alltid på mig, vad som kunde vara till glädje för mig. Jag tog hand om honom och han tog hand om allt. Det är först nu när han inte mera finns som jag egentligen har förstått hur mycket han skötte. Jag befattade mig överhuvud taget inte med några tråkigheter. Det låter kanske lite gammaldags men nu har jag blivit tvungen att lära mig att betala räkningar på nätet och att byta glödlampor. Det har varit en hård smäll, jag har egentligen aldrig levt ensam.
För Susanne Ringell var Uppsala en akademisk idyll som hon ville pröva. De tillbringade två veckor i taget i lägenheten, omkring fyra gånger om året. Hon beskriver tiden som en lycklig tid då de tog långa promenader och satt på sin stamkrog där de alltid välkomnades med ett glas mousserande vin.
– Jag har aldrig bott i en så akademisk och kyrklig miljö och jag blev inte besviken på Uppsala. Det var livgivande med alla unga studenter och med Domkyrkan som var underbar att bara vandra omkring i eller besöka för konserter och stilla mässor. Bara en sån sak som vaniljsås, säger hon plötsligt och fortsätter:
– I Finland är den så vattnigt blaskig om man ens får den. I Uppsala på kafé fick vi en alldeles underbar tjock vispad vaniljsås till äpplekakan. Det kändes som det lyxiga livet.
Susanne Ringell är i grunden skådespelare men är sedan 1993 författare. Hon skriver även dramatik. Nu har hon skrivit en bok om att överleva och om sorgen efter sin makes död.
Han dog hösten 2021.
Susanne Ringell skriver:
"Att skala av sig lager på lager av glädje. Döden klär av oss glädjens liv, lite i gången, dröjande men obevekligt som en makaber striptease. Det går inte att säga upp sig. ... Hur naken kan man bli. Jag reser ensam."
Efter begravningen, i adventstid, åker Susanne Ringell till Uppsala från Helsingfors för att ta adjö av lägenheten och sälja.
Då rasar allt.
Hon försöker uppleva allt det fina med promenaderna, kaféerna, julkonsert i Domkyrkan men det går inte. "Utan dig är Uppsala bara kvalstren i granen ... jag kan inte andas här ... jag måste härifrån.", skriver hon i boken.
Susanne Ringell författare till boken "Att avskalas ett liv".
Hon ger fullmakt åt en vän och överlämnar allt; försäljning, tömning och städning av lägenheten och återvänder själv till Helsingfors.
När hon mår lite bättre börjar hon planera för att ta sitt liv.
– När jag äntligen skrapade ihop lugn och mådde en anings aning bättre fick jag kraft att tänka att jag ska sluta när det är som bäst. Jag ordande allt så att jag skulle få somna in i lugn och ro men jag hade inte räknat med att folk skulle bli oroliga när jag inte svarade i telefon. Meningen var att jag skulle lyckas, det var inte något panikartat försök utan mycket lugnt och sansat. Först nu har jag börjat tacka för att det gick som det gick, annars skulle den här boken inte ha blivit skriven, säger Susanne Ringell.