Gränsen mellan sund och osund träning är ofta suddig.
I arbetsrummet med utsikt över den ännu sommargröna Hospitalsträdgården i Ulleråker lägger springer spanieln Jessie huvudet tillrätta i mattes knä.
– Hon har ett gott förhållande till rörelse, ler författaren och journalisten Anna Ehn, aktuell med boken ”Om jag inte tränar går jag under”.
Själv har hon däremot haft anorexi och bulimi, med rörelsetvång som en dominerande del i sjukdomsbilden. Tvångsmässig fysisk aktivitet är det vanligaste beteendesymptomet vid ätstörningar men har länge flugit under radarn.
– Vår kultur hyllar ju den vältränade kroppen. Nu har man äntligen börjat prata mer om skuggsidan – att träning inte är bra för alla, alltid, säger Anna Ehn, som tror att hennes bok är helt rätt i tiden,
– Idrottsföreningar, gym och skolor börjar ta tag i frågan. Samtidigt har vi väldigt långt kvar.
Anna Ehn blev sjuk under tidigt 1980-tal. Den utlösande faktorn var en friidrottstävling. I dag har hon varit frisk i många år men rörelsetvånget var det symptom som fanns kvar längst. Att fysisk aktivitet skulle kunna vara ett sjukdomstecken missas ofta även i vården.
– Träning är lite av en helig graal, säger Anna Ehn.
Gränsen mellan sund och tvångsmässig träning är inte knivskarp. Det behöver förstås inte vara osunt att träna ofta. Tydliga varningstecken är om man mår dåligt när träningen inte blir av, eller att man fortsätter med den trots förslitningsskador.
– Det börjar ofta som något positivt. Säg att man bestämmer sig för att promenera till jobbet och kommer upp i 10 000 steg. Sedan kanske man börjar ta en extra runda på lunchen bara för att kunna räkna ännu fler steg. Det är svårt att se exakt när det tippar över, säger Anna Ehn.
I sin nya bok ”Om jag inte tränar går jag under” intervjuar Anna Ehn flera personer som lidit av rörelsetvång.
I boken intervjuar hon personer med olika erfarenheter av rörelsetvång. Gemensamt för dem är att omgivningen har sett dem som hälsosamma och berömt deras livsstil, i vissa fall även när de varit som sjukast.
– En vältränad kropp kan dölja svårt lidande, säger Anna Ehn.
Samtidigt är ju stillasittande också ett stort folkhälsoproblem. Kan det finnas risker med att prata om träning som något potentiellt skadligt?
– Jag ser inga hinder för en nyanserad diskussion. Problemen behöver inte ställas mot varandra. Många behöver träna mer medan andra tränar för mycket eller på fel sätt.
Med sin bok vill Anna Ehn bidra till ökad kunskap. Såväl tränare i idrottsföreningar och lärare i idrott och hälsa som vården måste bli bättre på att upptäcka rörelsetvång, menar hon.
Många behöver träna mer medan andra tränar för mycket eller på fel sätt.
Än finns ingen riktad behandling mot rörelsetvång i Sverige. Nu pågår dock en studie, bland annat på Akademiska sjukhuset, där man prövar effekterna av en brittisk metod som kallas LEAP. Där ska patienterna hitta ett nytt förhållningssätt till rörelse, inte sluta träna helt.
– Det handlar om att utmana tvånget, säger Anna Ehn.
”Om jag inte tränar går jag under” är hennes femte bok på temat ätstörningar. Redan 1995 debuterade Anna Ehn med romanen ”Vårfrost”, där huvudpersonen är en anorektisk flicka.
– Då blev jag väldigt förknippad med huvudpersonen, vilket kändes obehagligt. Det tog 25 år innan jag var redo att skriva om ätstörningar igen, säger hon.
Nu arbetar Anna Ehn nästan enbart med den frågan. Att hitta den rätta distansen var en lång men nödvändig process.
– I den här boken har jag samlat andras berättelser. Min egen erfarenhet har gett trygghet i mötena med dem, säger Anna Ehn.
Anna Ehn ser gärna en mer nyanserad debatt om träningens fördelar och risker.