”Samtalen med Flora” är en berättelse som bygger på autentiskt material. Den handlar om författaren Moa Karin Killanders släktings barndom i det koloniala Belgiska Kongo.
Moa Karin Killanders ingifta moster Flora, 75 år, har en kongolesisk mor och en belgisk far. Det är om henne som Moas bok "Samtalen med Flora" kretsar. Boken – utgiven på eget förlag – bygger på verkliga händelser och autentiskt material även om namn på personer och vissa orter är fingerade.
– Boken kom till i två steg kan man säga. Det första var att jag som tonåring hälsade på en hel månad hemma hos min släkting Flora. Jag fick lyssna till hennes berättelser om koloniala Belgiska Kongo. Det blev långa och många kvällar då vi satt och pratade. Helt annorlunda berättelser som skiljde sig från allt jag hade omkring mig vid den tiden, säger Moa Karin Killander.
Steg två var en kassett inspelad 1995 där Floras mamma själv berättade det som Flora sagt översiktligt. Där återger mamman, som var dotter till en kongolesisk hövding, detaljerat om hur hon som trettonåring blev bortgift med en belgisk kolonialtjänsteman i Belgiska Kongo 1947, hur dottern Flora föddes efter ett år och tre år senare togs ifrån sin mamma av den belgiska pappan.
Moa Karin Killander beskriver i sin bok hur dottern Flora översätter sin mammas swahili till engelska. Killander i sin tur skriver ner de starka upplevelserna på svenska och återger dem även i sin bok. Bland annat berättar mamman om sin belgiska man: ”Jag sa till honom 'Inte i min säng. Jag är fortfarande nyförlöst.' Men han vägrade att lyssna. Jag blödde mycket. De äldre skrek åt honom 'Du kommer ta död på henne!' 'Mördare!'”
"Flora och jag har ätit tillsammans, åkt ut med bilen till landet, pratat. Även om hennes berättelse varit smärtsam har vårt umgänge varit njutbart", säger Moa Karin Killander.
Hur hanterade du berättelserna du fick ta del av?
Det blir tyst en lång stund innan författaren svarar:
– Det är en av anledningarna till att det tagit åtta år att skriva boken. På ett sätt är Floras mammas berättelse det starkaste, hon är så nära att det blir som en chock när jag hör henne på kassetten. Men Flora har jag en relation till och hon lever, det blir på ett annat sätt. Vi umgås, äter, pratar och skrattar tillsammans.
Arbetet med boken har inneburit ett uppvaknade för Moa Karin Killander, hävdar hon. Hon skriver i sin bok att när hon som tonåring lyssnade till Floras berättelser blandade hon dem i sin fantasi med filmer hon sett, med "Djungelboken" med en solnedgång på den afrikanska stäppen och ”Mitt Afrika” med kolonisatörer i vita kläder.
– Jag har slungats ut i insikten om min enorma okunskap. Man har bara föreställningar om allting, om Afrika, om 1800-talet och kolonialismen. Ta filmen "Mitt Afrika", hela den är skildrad utifrån de vitas perspektiv. Det finns ingen scen om hur det var för kvinnorna som arbetade för de vita, säger hon.
Uppsalaförfattaren har gått trapporna upp till Carolina Rediviva många gånger under tillblivelsen av boken om släktingen Flora.
Killander har låtit två personer med ursprung i nuvarande Kongo-Kinshasa och en person med ursprung i Gambia läsa texten under arbetets gång. Allt för att inte hamna fel vad gäller ordval och perspektiv.
– Jag bestämde mig för att inte publicera boken om texten skulle bli sågad av de afrikanska svenskarna, men alla tre tyckte att den var viktig. De hade synpunkter på vissa ställen i texten och angående ordval, jag har fått ändra säkert tio, tjugo ord. Till exempel skrev jag att Adam Hochschilds bok "Kung Leopols vålnad" handlar om Kongos blodiga historia men då frågade en av läsarna: Är det verkligen Kongos blodiga historia eller är det Belgiens? Jag ändrade ordet "afroflätor" som inte alls används till "boxbraids". Min bok är ett tidsdokument, nu är det denna blick, om tio år kanske vi har en annan, säger Moa Karin Killander.
Här på Carolina Rediviva har författaren Moa Karin Killander tillbringat många långa timmar under arbetet med sin bok.
På frågan vad som varit det mest utmärkande hon upplevt under arbetet blir det återigen alldeles tyst innan svaret kommer:
– Pärlan i texten, bokens kärna, är kassetten. Relationerna mellan modern och barnet, barnet som längtar efter modern och modern som längtar efter barnet, ofrivilligt separerade från varandra. Det är en berättelse men det är också något som hände tusentals barn och mödrar under den här tiden. Barnen togs ifrån sina inhemska mödrar för att de inte skulle bli "afrikaniserade".
I dag har dessa barn fått en offentlig ursäkt från Belgiens regering, men de nekades skadestånd vilket har överklagats.
– Det är en process som har pågått under det gångna året i Belgien. Detta sker nu, i dag. Barnen av kolonialismen lever fortfarande, säger Moa Karin Killander.