Marie Bengtsson, 49, skulle inte ha blivit äldre än 7 år, enligt läkarna.
När Uppsalabon Marie Bengtssons telefon ringde en kväll i december 2004 orkade hon bara röra sig mellan sängen och toaletten. Hoppet stod till personsökaren som skulle larma när man hittat nya lungor åt henne.
– Nu ringde de i stället. Min sambo var på fest med arkeologkollegor så jag var ensam hemma, minns Marie.
Vid tre månaders ålder hade hon fått diagnosen cystisk fibros (CF), som i korta drag innebär att det slem som finns på kroppens slemhinnor är tjockare och segare än normalt. Hos en del påverkas lungorna, hos andra mag- och tarmkanalen och hos några båda delarna. Marie tillhör den sista kategorin. Hennes föräldrar fick höra att hon sannolikt inte skulle bli en dag över sju år.
– Det har jag överlevt sju gånger om, säger Marie, som alltså nu är 49 år.
– Förr trodde man att det bästa för oss med CF var att hålla sig stilla men när jag var liten hade man precis insett att det tvärtom är viktigt att röra på sig.
Marie Bengtsson, här är med hästen Neo, trivs i hästsadeln. Att rida var något hon saknade mycket tiden före före transplantationen.
Under uppväxten i Skåne började Marie rida. Förutom att hon älskade hästar var skumpandet i sadeln bra för att lossa slemmet så hon kunde spotta ut det. Ridning är ett stort intresse än i dag men det fanns en tid när hon var för sjuk för det.
– I januari 2000 spräckte jag ena lungan när jag hängde tvätt. Jag opererades tre gånger, därefter fick jag infektion på infektion som jag inte återhämtade mig från.
Det var så Marie sattes upp på väntelista för lungtransplantation. I ett och ett halvt år levde hon med personsökaren, samtidigt som hon blev allt sämre.
– Hade jag inte fått nya lungor 2004 hade jag kanske levt ett halvår till, säger Marie.
Marie Bengtsson fick flyga privatplan till Göteborg för operationen på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Hennes sambo hann hem från festen innan ambulansen kom och hämtade dem. Föräldrar och lillebror i Malmö satte sig genast i bilen för att köra till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där operationen skulle äga rum.
– Från Arlanda hade Sahlgrenska hyrt ett sexsitsigt privatplan med fåtöljer och runda bord. Det var bråttom, lungor är en färskvara, säger Marie.
När hon berättar om det sista hon minns innan transplantationen, hur hon sitter i sängen i operationskläder, stiger tårarna.
– Jag berättade för min familj och min sambo att jag älskar dem.
Efteråt har Marie fått berättat att hon inte ville andas av sig själv vid första försöket att väcka henne när hon låg i respirator efter operationen. Andra gången lyckades det.
– Jag tog ett andetag och det var som en orkan i ansiktet. Jag hade aldrig känt så mycket luft.
Hon tänker ofta på den anonyma donatorn, som lät sin kropp rädda hennes liv. "Jag är gudaglad att den underbara människan valde att skriva in sig i donationsregistret", säger Marie Bengtsson.
Transplantationen var ingen ”quick fix”. Rehabiliteringstiden blev lång med flera komplikationer, först efter tre år kände Marie sig helt återhämtad. Men de nya lungorna gav henne ett liv hon aldrig haft.
– Två år efter operationen började jag, utan att tänka på det, springa när jag såg min buss komma. När jag väl satt på bussen slog det mig vad som hade hänt och jag ringde mina närmaste och ropade ”Jag har sprungit!”.
Marie tar fortfarande medicin varje dag och kan inte jobba mer än halvtid. Däremot behöver hon inte längre använda inhalator och tycker att hon på det stora hela lever ett normalt liv. Ofta går tankarna till två av hennes vänner som gått bort i väntan på transplantation.
– Det är ju en väldigt hemsk tanke att någon måste dö för att rädda ens liv, säger Marie, som enligt praxis inte känner till sin donators identitet. Hon vet inte ens om det är en man eller kvinna.
– Men jag är gudaglad att den underbara människan som gav mig sina lungor valde att skriva upp sig i donationsregistret.