Fredagen den 10 november demonstrerade Fridays for future Uppsala som vanligt på Forumtorget. Det bjöds på musik, flygblad och fika och en man kom fram till mig som stod och fotade och viskade ”Bra”, som att hans stöd var en hemlighet.
FN:s klimatmöte COP28 pågår 30 november–12 december. Fredag 8 december har Fridays for future Uppsala en manifestation på Stora torget med info om COP och hur du skriver brev till politiker och gör planscher.
Klimataktivism har dock varit omdebatterat i media den senaste tiden. Inte minst sedan statsminister Ulf Kristersson i början av oktober jämförde klimataktivister med totalitära krafter.
– Det där började med att en som var aktiv i Rebellmammor ställde sig upp och sjöng för statsministern på en AW i Malmö. Hon gjorde det för att klimatministern vägrat prata med klimataktivister. Att efter det utmåla klimatgrupper som antidemokratiska är så fel, säger Annie Mattsson som är 42 år och aktiv i Rebellmammor Uppsala.
Amanda Anderlid, 38 år och också aktiv i Rebellmammor Uppsala, håller med:
– Civil olydnad är ju tvärtom ett vaccin mot ett totalitärt samhälle.
Lögner och utebliven information i debatten ses av aktivisterna som ett stort problem.
– När Extinction rebellion i september blockerade en landningsplats för privatjet på Bromma flygplats förekom falska uppgifter om att blockaden hindrat ett ambulansflygplan, säger Hannes Adman, som 19 år och aktiv i Fridays for future Uppsala.
– En klimataktion är välförberedd, sjukhusen har oftast meddelats om vägblockader. Ändå kan människor säga ”Folk dör ju”, apropå våra aktioner – fast ingen någonsin har dött, säger Annie Mattsson.
Hannes Adman ser debatten om klimataktivister som en distraktion från det verkliga problemet.
– Jag tror att folk hellre diskuterar metoder för aktivism än att vi måste ställa om samhället eftersom det senare känns mer obekvämt och svårt att prata om.
Ibland påstås klimataktivister ägna sig åt överdrifter – men Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändringar och gästforskare vid Uppsala universitet, menar att forskarna tenderar att tona ned allvaret i klimat- och miljökrisen.
– FN:s klimatpanel IPCC:s huvudbudskap om vad som behöver göras lutar sig kraftigt på en optimistisk läsning av vetenskapen. Och jag känner flera klimatforskare som i offentligheten inte vågar vara ärliga om vad forskningen säger för att de tänker att de då kommer bli impopulära eller förlora sitt forskningsstöd eller arbete. Så klimataktivisternas krav är ofta mer i linje med vad klimatforskningen säger behövs.
Varför lockar då inte klimatrörelsen fler?
– Dels för att forskare och politiker inte är ärliga om hur allvarligt läget är. Och så tror jag man behöver bli bättre på att visa vad klimat- och miljökrisen kommer innebära lokalt, för till exempel Uppsala.
Det var just när klimatkrisen blev del av vardagen för Amanda, Annie, Hannes och Asta som de engagerade sig.
– Jag har en 13-årig son som haft det svårt med diagnoser som autism och ADHD och ändå har han velat ta ansvar för klimatet. Det känns fel, att barn ska behöva engagera sig för att vi som har makt inte gör det, säger Annie Mattsson.
– Min dotter var orolig kring klimatet så vi engagerade oss tillsammans. Att ha klimatångest hånas så mycket i media men det är ju förståeligt att man får det när man läser om hur läget är. Engagemanget blev en slags terapi, säger Amanda Anderlid.
– Vi har under hela vår uppväxt fått höra att institutioner och myndigheter inte alls gör vad som behövs för att säkerställa ett stabilt klimat. Så jag engagerade mig i Klimatstudenterna för att försöka påverka Uppsala universitet, säger Asta Dahlqvist, 21 år och medordförande i Klimatstudenterna Uppsala.
– Jag känner inte att jag har ett val kring om jag kan vara engagerad eller inte. Fortsätter vi som nu så får vi en planet som blir för varm för mänskligt liv. Och de som har makt gör ju ingenting – fast forskningen är tydlig med att utvecklingen går att göra något åt. Då kan jag ju inte bara sitta hemma och spela tv-spel, säger Hannes Adman.
De fyra aktivisterna är dock alla försiktiga med vad de skriver offentligt.
– Jag har delvis avstått från att uttrycka mina åsikter på sociala medier eftersom polariseringen skapat en väldigt obehaglig stämning där jag sett andra få hot och hat riktat mot sig, säger Asta Dahlqvist.
Samtidigt upplever de allihop att de mår bättre av sitt engagemang.
– Jag känner att jag gör positiv skillnad. Man varken kan eller orkar göra allt själv, men gruppen kan mycket tillsammans, säger Hannes Adman.