Jenny Pousette har blivit den som vännerna vänder sig till för att plocka fram detaljer ur det förflutna.
”Du som minns allt” är en fras jag ofta får höra, följd av en fråga om något eller någon för länge sedan. I regel kan jag ge tillfredsställande svar. Ansikten, röster och någons tröja, sådana detaljer suger sig fast i mitt medvetande oavsett om jag vill ha dem där eller inte.
För en annars hopplös virrpanna som varken kan laga punkteringar eller komma ihåg var jag lagt mina nycklar, är det skönt att kunna stå till tjänst med något.
Uppsalabon Jenny Pousettes erfarenheter är påfallande lika mina, inser jag när vi ses över en kopp kaffe.
– Min barndomskompis messade mig nyligen under en fest vi båda var på och frågade vem killen vi pratade med var. Ja, det var ju T som vi gick i skolan med, säger hon med ett skratt.
Både Jenny och jag har blandade känslor inför vår förmåga att minnas. Jag har ofta upplevt att vad jag tänkt skulle bli en ömsesidigt givande konversation slutar i magplask, när samtalspartnern avbryter mig med sin häpnad över att jag minns något för hen obetydligt, innan jag hunnit till anekdotens poäng.
– Jag tycker det är en nackdel att jag aldrig glömmer en oförrätt. Å andra sidan glömmer jag heller aldrig när någon har gjort något fint för mig, säger Jenny.
Ingen av oss kommer dock i närheten av Jill Price som minns varje enskild dag sedan 1980. I en Youtube-video återberättar hon vilket datum JR blev skjuten i tv-serien ”Dallas”, vad hon åt den dagen och hur vädret var. Förmodligen ett kul partytrick men Jills minne orsakar också lidande.
– Hennes pappa beskriver det så fint i filmen, han liknar den normala minnesprocessen vid hur ostron bildar pärlor för att göra sig av med sand. För Jill finns sanden kvar, det vill säga allt hon upplevt inklusive det som är plågsamt, säger Hedvig Söderlund, adjungerad professor i teknisk psykologi vid Luleå tekniska universitet, som brukade visa filmen för sina studenter när hon var verksam vid Uppsala universitet.
Det finns nackdelar med att ha bra minne, förklarar psykologiprofessor Hedvig Söderlund.
– Har man ett minne som Jills, är det ofta på bekostnad av andra saker. Det är inte meningen att vi ska komma ihåg precis allt.
Även bland oss med mindre exceptionella hjärnor än Jill Prices finns stora variationer i vad och hur vi minns. Jag berättar att Jenny Pousette och jag kom fram till att vi båda lägger stor vikt vid mänskliga relationer. Är det därför vi minns så stor del av de personer vi mött?
– Minnet är kopplat till intressen och känslor, så är det absolut. Sedan finns det mycket annat som påverkar. Vid utbrändhet fungerar minnet sämre och under en depression tenderar man minnas mer av negativa händelser, säger Hedvig Söderlund.
Att människor minns olika saker får vi helt enkelt acceptera med ödmjukhet. Men även minnena i sig gör man bäst att vara ödmjuk inför.
– Om alla gärningsmän säger exakt samma sak i förhör om ett brott har de nog pratat ihop sig, säger Hedvig Söderlund.
Minnet förändras hela tiden.
Minnet är nämligen bedrägligt. Det är snarast en regel att personer som befunnit sig på samma plats vid samma tillfälle lämnar motstridiga uppgifter om vad som skett, och alla kan vara lika övertygade.
– Minnen är inte filmrullar som man kan plocka fram och spela om, de förändras hela tiden, säger Hedvig Söderlund, som själv länge var övertygad om att hon sett kungen som barn.
– Det visade sig att det var min mamma som sett honom men jag hade visualiserat händelsen och skapat en egen minnesbild.
