Titeln på Agnes bok, ”Fredsfittan”, är ett ord hon själv myntat. I en tv-intervju fick hon frågan vad motsatsen till en stridspitt var och hon svarade: ”Direktöversatt blir det ju fredsfitta.” Att feminismen och pacifismen går hand i hand är det ingen tvekan om, enligt Agnes Hellström.
Som ung hemma i Gimo brann Agnes Hellström för miljö- och rättvisefrågor. Men det var först när hon blivit vuxen som hon förstod att det var just fred som var själva paraplyet för allt som hon trodde på och kämpade för.
Engagemanget var sprunget ur en personlig sorg. Som barn bodde hon i Moçambique, men när hon var knappt fem år dog hennes pappa som jobbade som läkare, i ett influensavirus på ett dåligt utrustat sjukhus. Hennes mamma bestämde sig för att flytta hem till sin syster.
– Jag har ett tydligt minne av att min moster skjutsar oss från Arlanda. Vi hade inte kunnat ringa från Moçambique, det var så dåliga telefonlinjer, men via Afrikagruppen hade mamma ändå kunnat meddela att hon ville bo hos sin syster.
De bodde hos Agnes moster ett par månader och flyttade sedan till ett litet radhusområde.
– Jag har dubbla känslor för Gimo. Det var landningsplatsen och omstarten. Men jag hade svårt att trivas där, det kan ha haft att göra med min sorg. Som vuxen kan jag minnas det ljusa, pedagogerna på förskolan och i skolan, fotbollen och varma sommarlovsdagar och en fantastisk klass.
Hon är inte så ofta i Gimo nu för tiden, men hennes pappas grav finns där och hon försöker besöka den en gång om året.
Strax före sin död hade hennes pappa skrivit i ett brev att han tänkte engagera sig i fredsrörelsen när han kom hem till Sverige.
– Jag fick det brevet uppläst för mig när jag just skulle börja skriva boken. Det var väldigt känslosamt och inget jag kände till. Men i sitt jobb som läkare i ett krigsdrabbat land tror jag att det blev väldigt tydligt för honom att krig slår sönder allt i ett samhälle.
Boken ”Fredsfittan” bygger bland annat på Agnes dagböcker från våren 2022 som var hennes sista månader som ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Hon hade sedan länge bestämt att hon skulle lämna posten i maj samma år, men i stället för att runda av sitt ordförandeskap och börja dra sig tillbaka hamnade Agnes i vad hon beskriver som en torktumlare.
– Jag har försökt sammanfatta vad det var som egentligen hände. Den starka rädslan hos människor, hanteringen av Sveriges Nato-ansökan och inte minst mediernas roll. För mig skedde ju också mycket på det privata planet.
Agnes Hellströms sambo har sin familj i Kiev, Ukraina. Att hjälpa andra ukrainare gjort det lättare att hantera ångesten över situationen i hemlandet.
Agnes sambo är född och uppvuxen i Ukraina, hans mamma flyttade från Chile till Sovjet för att läsa till läkare men i och med militärkuppen 1973 blev det omöjligt att återvända och familjen bosatte sig i Kiev.
– Min sambos första instinkt när kriget bröt ut var att åka dit och kriga. Vi har olika kön och uppfostran, så det är inte konstigt att vi reagerar olika. Alla känslor blir så starka i en kris.
Under våren tog de emot en ukrainsk familj som bodde hemma hos dem.
– Det betydde mycket att få hjälpa. Att göra något konkret lättade den lågintensiva ångesten och maktlösheten för både mig och min sambo.
Samtidigt som den ukrainska familjen gjorde sig hemmastadd i gillestugan och Agnes sambo försökte hålla kontakten med vännerna som var kvar i Ukraina – Bogdan som Agnes berättar om i boken är fortfarande försvunnen – kämpade Agnes för att göra Svenska Freds budskap hört. Men hon upptäckte snart att hon stod väldigt ensam i sin ringhörna.
– Jag och Svenska Freds försökte främst nyansera och problematisera både beslutet om vapenleveranser och ett svenskt Nato-medlemskap, men periodvis var det som att vi mer eller mindre beskylldes för att det var krig över huvud taget.
Agnes Hellström anser att media hanterade Natofrågan oansvarigt. "Det var som som att de rapporterade från ett sportevenemang, där målet var att ta sig in i Nato."
I boken berättar hon om hur hon och Svenska Freds anklagades för att gå Putins ärenden.
Hon ifrågasätter hur medierna hanterat Natofrågan.
– Det var som att de rapporterade från ett sportevenemang, där målet var att ta sig över mållinjen till Nato. I mer eller mindre alla sammanhang jag medverkade var jag en ensam kritisk röst mot Nato, i en sändning var exempelvis sju av gästerna för ett medlemskap och jag en ensam röst emot, säger Agnes Hellström och tillägger:
– Försvars – och säkerhetspolitiken är generellt militariserad. Tydliga säkerhetshot som exempelvis pandemier och klimatkrisen får väldigt lite utrymme och resurser.
Trots att Svenska Freds upplevdes som en ensam Natokritisk röst i medierna kände hon ändå ett stort stöd.
– Vi växte med tusentals medlemmar under våren och många, många människor hörde av sig och tackade för vår röst.