Tio dagars frånvaro blev till slut tio år, för Helene Fjällbäcks barn.
– Hen hade inte några problem med kompisar och har alltid varit självgående sedan hen var liten, så problemet kom smygande och det är först i efterhand som jag kan se vad som egentligen hände, säger Helene (vars barn själv valt pronomenet hen).
Det var i fjärde klass som det började. Helenes två äldre barn kom iväg på morgnarna men den yngsta kunde fastna i hallen när hen tog på sig skorna, det liksom låste sig.
– Än i dag kan hen inte beskriva exakt hur det kändes. Det var som en osynlig vägg mellan hen och verkligheten, hen fick stark ångest och kunde inte förmå sig att komma vidare. Hen var alltid inställd på att gå till skolan men misslyckades gång på gång.
Under fjärde klass gick hen i skolan ungefär en dag i veckan, men närvaron glesnade med tiden.
Helene Fjällbäck jobbar själv som lärare och under den här tiden, strax efter millennieskiftet, talades det inte om hemmasittare och inte heller om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
– Man visste knappt att NPF-diagnoser fanns, och särskilt inte hos tjejer. Hen fick prova ångestdämpande men blev trött av dem, adhd- medicinen fungerade inte. Det som i viss mån hjälpte hen att må bättre var antidepressiva.
Det har hänt mycket på tio, konstaterar Helene, men tillägger att det tyvärr inte skett samma utveckling inom skolans värld.
– Vi fick aldrig den hjälp vi behövde. Min tolkning är att varje skola tänker på sin budget och problemet skjuts framåt, från mellanstadiet till högstadiet och så vidare tills de här barnen blir socialtjänstens ansvar. I slutändan kostar det samhället massor.
I boken ”Dagar som går. En mammas historia” berättar Helene Fjällbäck sin berättelse genom dikter.
Känslan av maktlöshet är det som återkommer i Helenes berättelse om de tio åren hon kämpade för att få hjälp för sitt barn. Turerna, insatserna och försöken har varit många. Under högstadiet kom till exempel lärarna hem till familjen för att se om det gick att sätta betyg trots allt.
– Skolan var fantastisk på det sättet. Hen fick betyg i allt utom idrott och musik. Samtidigt är jag kluven – det är skönt för barnet att inte behöva läsa in grundskolan men jag tycker egentligen inte att det är rimligt att få betyg utan att ha varit en dag i skolan. På det här sättet syns inte hemmasittarna i statistiken och problemet blir till viss del osynligt.
Helenes yngsta barn missade i stort sett hela högstadiet och gymnasiet. När hen var yngre hjälpte det att Helene följde med till skolan då och då och satt utanför klassrummet.
– Tack och lov hade jag förstående kolleger som förstod att jag måste försöka få iväg hen på morgnarna och därför själv var sen. Men snart blev jag sjukskriven, det var ohållbart. När det gäller utbrändhet talas det mycket om att se till att få återhämtning efter jobbet, men som ensamstående med tre barn varav en har den här problematiken fanns det ingen vila för mig.
Pressen att få familjen att fungera och hantera livet i övrigt gjorde att Helene Fjällbäck själv blev sjukskriven i perioder.
Helene försökte hålla näsan över vattenytan men blev sjukskriven i omgångar.
– Det vände ju liksom aldrig, det var bakslag efter bakslag, jag minns att jag låg på sängen och insåg att jag ju måste ta hand barnen men helt enkelt inte orkade laga mat. Jag serverade mikromat tills barnen tröttade på det – och började laga mat själva. De blev väldigt duktiga på det, tillägger Helene och skrattar.
Det ironiska, fortsätter hon, är att hon och barnen har kommit varandra väldigt nära på grund av alla svårigheter. I boken som Helene skrivit återkommer hon ofta till sorgen över att inte ha kunnat ge samma uppmärksamhet till de andra två barnen. Att inte ha räckt till.
Trots en stor trötthet i svallvågorna av den svåra tiden känner hon sig i dag starkare.
När Helenes yngsta barn gjorde ett självmordsförsök rasade tillvaron för dem alla.
– Vi gick i familjeterapi och det hjälpte mycket. Vi pratade mycket innan också men det kändes som att de två äldre syskonen på djupet förstår hur svåra de här åren varit för mig.
I dag har alla tre barnen flyttat hemifrån, de två äldsta har liv som rullar på bra, och äntligen har även den yngsta funnit sig tillrätta. På egen hand hittade hen en folkhögskola där hen kan också kan bo, och med stöd och assistans läser hen in gymnasiet nu.
Helene har kunnat återgå till arbetet, och trots den stora tröttheten som retroaktivt väller in börjar hon känna sig starkare.
– Jag skulle träffa en kompis på fika tidigare i höstas och för första gången på åtta år kände jag att det skulle bli roligt och inte bara något jag måste göra.
