Lugnet råder hemma hos fyra generationsfamiljen. Mormor Letensie Kidanemariam, 101 år vilar i fåtöljen i vardagsrummet. Hon är inte så aktiv längre men gullar och pratar tigrinja med sin dotterdotters dotter Zebib, åtta månader gammal. Senast hon var på en längre utflykt åkte hon färdtjänst till Moderna museet i Stockholm för att bli hyllad av Kungen på 100-årsdagen.
– Jag kan prata med min mormor om allting. Hon ger mig råd om det mesta i livet. Det är något spirituellt över det hela. Hennes ord blir också en kontrast till det västerländska landet vi bor i. Om jag är lite nere säger hon ofta: Du bor i ett vackert land och har tillgång till så mycket. Hon påminner mig om att se det jag har och att vi lever i ett överflöd jämfört med hur det var i det land hon är född i, Eritrea. Hon förstår inte alls varför vi ibland gnäller och klagar, säger dotterdottern Helen Gehebre 45 år som bär omkring på Zebib.
– Mormor Letensie inger hopp, inflikar Tzighe Kifle, 68 år, nybliven pensionär och mamma till Helen.
Tzighe Kifle flydde till Sverige med sin man när hon var 23 år och bodde först i en lägenhet på Kvarngärdet. 1998 gick de skilda vägar.
Fyra år senare flyttade hennes mamma från Eritrea till Uppsala, något som var fullständigt självklart för Tzighe Kifle.
– Jag är uppväxt med starka kvinnor som sade ifrån och inte följde samhällets regler som trycker ner kvinnor i Eritrea. Jag har växt upp med feminister fast jag inte visste det då, säger hon och skrattar innan hon fortsätter:
– Vi bodde i en tvårumslägenhet med min mamma och pappa, husen låg bredvid varandra som i en cirkel. På gården mellan husen fanns ett kök med en stor ugn, gemensam för alla. Vi bakade bröd tillsammans, passade varandras barn och reste tillsammans. Även om du lever i ett ensamhushåll känns det inte ensamt eftersom man har sina grannar. Det som vi gör i Sverige, stänger och låser dörren och sedan går hemifrån ... jag var inte alls van vid det, säger Tzighe Kifle som blev djupt olycklig den första tiden i Sverige.
Hon bjuder på örtte gjort på grönt te, kanel, kardemumma och en växtrot som hon köper från Eritrea. På soffbordet står även ett fat med ett typiskt eritreanskt sött bröd gjort på vete och med smak av kardemumma.
– Genom att bo tillsammans undviker man ensamheten som ju är ett stort problem i Sverige. Men man får ju vara beredd på att kompromissa, säger hon och ler.
Helen säger att uppdelningen av allt som behöver göras i hemmet i Uppsala har gått smärtfritt. De turas om att handla och betalar varannan gång ungefär.
– Per automatik har det blivit att mamma lagar mat och jag städar. Det har varit en naturlig och tyst överenskommelse eftersom mamma tycker om att basa i köket och jag har ett lite mer nitiskt ordningsbehov.
Ändå är det förstås oundvikligt att de blir irriterade på varandra av och till.
– Vi försöker att inte haka upp oss på småsaker som uppfällda toalock och sånt, det känns så trivialt. Man får chilla lite, ha perspektiv, vad är det egentligen jag bråkar om? Man måste ha lite självkännedom, och i stället ta reda på vad som egentligen ligger och trycker. De gånger jag blir irriterad går jag in i ett annat rum, sätter mig och läser eller lyssnar på en tiominuters meditation, det finns en massa såna som är bra, säger Helen Gehebre.
Helen bodde tidigare tio år i USA. När hon flyttade till Sverige blev det till Stockholm. Hon har fortfarande lägenheten kvar där men den fasta punkten är i Uppsala.
– Jag hade en otrolig hemlängtan och var klar med storstadshetsen i New York. Det var väl inte direkt planerat att vi skulle bo ihop men ända sedan jag var liten har jag haft en längtan efter mormor. Efter att hon flyttade hit kan vi umgås och vi pratar mycket, vi provar mammas nya maträtter som hon experimenterar med och vi gör dagsutflykter tillsammans. Men nu är mormor sämre så vi är mest hemma, säger hon.
På jobbet har Helen Gehebre fått en del frågor om att hon bor hemma hos sin mamma.
– Vissa tycker att det är konstigt att jag bor hemma, normen att flytta hemifrån är stark i Sverige. Det är också utmärkande att vi alla är kvinnor men jag tycker det finns något vackert och starkt i det, säger hon och hennes mamma poängterar:
– Som jag sa, jag är uppväxt med kvinnor, finns det män är väl det bra, om inte får man bara fixa det själv, säger Tzighe Kifle.