Det här är den sista bilden på Hasibullah Fateh innan han sattes på Märsta förvar. Han hade just fått sina betyg från sitt första gymnasieår. Han fick bra betyg i alla ämnen.
Oktober 2019, utvisning efter tre månader i förvaret i Märsta
Hasibullah skriver:
Jag har inget annat val än att förbereda mig för en resa som jag inte köpt biljett till. Det är en orolig situation i korridoren. Polisen tar hand om killarna när de går ner i trappan. Jag vill göra något dumt som kan förhindra min resa men vad ska jag göra? Medan jag går i korridoren tänker jag att om jag slår mitt huvud i väggen blir min resa stoppad. Jag är nära att göra mig själv illa men så tänker jag på vad hon, advokaten, skrivit till mig:
"Mina klienter utvisas inte", skrev hon.
Vi kommer till flygplatsen och samlas i en stor hall och väntar på flyget. På film kan de göra omöjliga saker möjliga, men inget sånt händer, ingen magi fungerar. Det finns inget syre här inne, jag måste ut på ett öppet ställe. Jag ber om det och efter några minuter får jag gå med några andra till ett ställe där det finns frisk luft. I Afghanistan hade vi kycklingar och vi låste in dem på samma slags plats där jag är nu. Jag känner mig precis som en kyckling inlåst i en bur som väntar på att slaktas.
I flygplanet finns en person som är sjuk och några läkare ger honom medicin. Det är medicin som håller honom frisk tills han kommer till Helvetet. Sedan är han inte Sveriges ansvar. Han gråter av smärta och ibland skriker han högt.
"Det är ingen fara, bara vänta några timmar till, du blir lugn för livet", säger någon intill mig.
Elden brinner i mig och det är så mycket rädsla som får plats i min kropp.
Solen visar sig efter några timmar och det finns inget grönt på marken när jag tittar ut genom fönstret. Det är öken först och sedan blir det berg, jo det är Helvetet, det är Afghanistan. En gång i tiden föddes jag här men det är första gången jag sett så många berg som nu när vi flyger över Afghanistans himmel.
Till slut landar planet på Kabuls flygplats. Vi kliver ut. Välkomna till Helvetet, till landet som har haft krig i över 40 år. Kan det hända något magiskt, kan jag få en superpower? Nej, det händer ingenting och jag går sönder som ett papper som har brunnit och luften skingrar askan till tusen delar.
I dag finns Hasibullah Fateh i södra Tyskland där han väntar på besked om han får stanna eller inte. Han är tillbaka på ruta ett efter åtta år på flykt.
2019–2022, fast i Afghanistan
Hasibullah:
Jag flyttade många gånger. Ibland bodde jag i Kabul men det var dyrare. Ibland i Charikar. Där var det fult och trångt och fattigt, men billigare. Så fort jag märkte att folk började titta på mig, när jag fick en dålig känsla i luften, flyttade jag till nästa ställe. I jämförelse med folk där var jag vit, rakad och snygg. Det hjälpte inte att jag klädde mig i traditionella kläder och skaffade skägg. Jag kunde inte vara smutsig. Jag ville tvätta mina händer, duscha, vara ren.
De frågade om jag var kuffer, otrogen, en icke-muslim. Jag sa att jag var muslim. Såklart. Annars blir man dödad.
Ylva:
Alla rum Hasibullah hyrde såg likadana ut. Små och med en madrass på golvet som enda möblering. Oftast fanns en kokplatta så att man kunde värma vatten. På vintern var det kallt. På sommaren hett.
Den här bilden tog Hasibullah Fateh efter några månader i Afghanistan. Han hade blivit mager och såret i pannan är spår efter ett rånförsök han utsattes för.
– Min hälsa var inte bra, säger Hasibullah. Jag gick ner många kilo, mer än tio.
Var det svårt att få tag i mat?
– Ibland är det inte mat som får människor att växa, svarar han. När det är lugn och ro omkring mig – då kan jag äta.
Flera gånger utsattes Hasebullah för våld. En gång under hösten 2019 för ett rånförsök när han fortfarande var ny i Afghanistan.
– Jag gick med näsan i min mobil, så där som man gör hemma i Sverige. Då kom en bil och en man hoppade ur, sprang emot mig och slog mig i ansiktet. Jag bara skrek så högt jag kunde. Han försökte hålla fast mig men jag slet mig loss och sprang ut mot den stora gatan där det var mycket folk.
Jag minns att han skickade ett kort på sig själv, blåslagen runt munnen.
– Efter det gick jag inte ut på många dagar och jag använde aldrig mobilen öppet igen. Men det värsta var skjutningen, fortsätter han.
Två personer dök upp på en moped. Han som satt bak hade en kalasjnikov i handen och siktade rakt mot Hasibullah. I alla fall var det så han uppfattade det. En skottsalva gick av, en ung man kanske fem meter från Hasibullah träffades och segnade ner mot marken.
– Det var som att jag frös fast. Jag kunde inte röra mig. Sen sprang jag ändå, bort, så fort jag kunde.
I fyra år bodde Hasibullah Fateh på Gotland och det är dit han längtar. "Där blev jag vuxen" skriver han i "Limbo". Men han vågade inte åka tillbaka till Sverige.
Ett bra minne har Hasibullah i falla fall från tiden i Afghanistan.
– Jag träffade en man som sålde en pasta mot brännskador. Den var helt fantastisk. Den hjälper direkt och det blir inga ärr efter.
Hasbiullah berättar hur han tjatat och tjatat på mannen tills han berättat hur man gör pastan.
– Det är hemligt, men jag vet hemligheten. Det behövs mer än 20 ingredienser, jag har receptet i mitt huvud.
Han berättar att han skrev till Visby lasarett och frågade om de ville köpa brännskadepasta av honom. Det ville de inte, de behövde den inte just då. Jag ler, fast inombords, vid tanken på situationen. En okänd afghansk ung man skriver från Kabul till Visby lasarett och erbjuder dem en brännskadekräm. Det krävs en optimistisk syn på livet för att göra en sån sak.
Vi pratar lite om patent och läkemedelsprövning och liknande. Nya begrepp för Hasibullah men han fattar. Världen är komplicerad. Överallt finns det byråkrati.
April 2023, Hasibullah och Ylva möts i Spanien
Ylva:
Vi sitter på ett kafé och räknar ut hur många länder Hasibullah varit i sen han flydde första gången. Iran, Turkiet, Bulgarien, Ungern, Slovakien, Tjeckien, Tyskland, Danmark, Sverige, Norge, Ryssland, Belarus, Polen, Frankrike, Spanien.
15 länder plus Helvetet. Inte så illa vandrat av en 24-åring som aldrig varit på semester.
Hasibullah har efter ett knappt år i Tyskland blivit så bra på språket att han jobbar extra som tolk.
Ylva Liljeholm har ägnat mycket tid åt att korrekturläsa och rätta stavfel i hennes och Hasebullah Fatehs gemensamma böcker. "Hans svenska är bra men inte perfekt", säger hon.
Stillbild ur musikvideon ”Kom kompis” som delvis spelades in i ett besöksrum på Märsta förvar.